I min ungdom bodde jag ett år i Milano, en lärorik tid som fick större betydelse för mitt liv än jag någonsin hade kunnat ana. Bland annat lärde jag mig att älska mat. På riktigt. Riktig mat.
Man måste faktiskt lära sig att se det vackra och goda i det enkla. Vi är rätt kassa på det, vi svenskar. Vi har en tendens att krångla till saker.
Den vanligaste reaktionen när svenskar går på restauranger i Italien är "Men vad får man till?". Vi kan helt enkelt inte förstå att en köttbit klarar sig bra på egen hand. Om det är rätt köttbit. Salladen kan vi äta innan eller efteråt. Och då smakar den TOMAT. Inget annat. Mer än möjligtvis en gudabenådad olivolja, direkt nedstigen från himmelriket.
Det är lite så man måste tänka för att hitta rätt i det italienska köket. En smak i taget. Tänk enkelt, tänk kvalitet.
Under Milanotiden gjorde jag ett försök att bjuda italienare på min, i mitt naiva tycke, fabulösa köttfärssås. Det blev kalla handen direkt. "No, no, no – det smakar alldeles för olika", löd domen. För många och spretiga smaker på samma gång. Sådant begrep jag inte då.
Men nu har jag ätit mig runt Italien flera gånger om och lärt mig att förstå och tolka den djupa och ärliga kärleken till mat som byggde detta smått kaotiska land.
Det handlar om en respekt för råvaran. Något som börjar dyka upp mer och mer på den svenska gastronomihimlen, åtminstone på riktigt bra restauranger. Det är mer än glädjande.
På hemmaplan är mitt råd: Förenkla och välj dina råvaror med omsorg. Utnyttja den smak som finns till max. Låt till exempel alltid pastan koka med i såsen mot slutet för att suga åt sig smaken.
Investera i en god olivolja, ett bra pastamärke, goda burktomater och en prima bit parmesan, så kommer du långt.
Och glöm inte det allra viktigaste i det italienska köket: sitt ned och ät tillsammans. Länge.
Buon appetito!