Insparken...

I somras satt jag ensam på krogen. Eller inte varje kväll men en. Jag blev lämnad ensam under tiden som min kompis gick på toaletten med en kö som väntade vi på att få boarda Luleåflyget på Arlanda. Där satt jag, lugn och sansad till en början. Smuttade på min drink, en Cosmopolitan. Samma dag som Sex and the City hade premiär... Pinsamt. Hur som helst, kompisen är borta och jag vägrar att ta upp mobilen som ett annat "nej-jag-är-inte-ensam"-offer. Skickar sms, tittar runt lagom förstrött och till synes obesvärat. Man får ju inte röka inomhus längre så det är kört. Minuterna går. Försöker utstråla jag-är-kul-vibbar. Jag fungerar socialt. Tystnad. Tomhet. Ingen bryr sig. Ingen SER mig. Hallå? Inte ens en överförfriskad karl kommer fram. Hur lång är den där kön egentligen? Varför svarar ingen på mina sms? Frågorna lägger sig på hög och drar igång en lavin av osäkerhet och tvivel på det egna jaget. Då kommer min kompis tillbaka och slår sig ned, glatt omedveten om mitt personliga mini-trauma. Men i helgen tänker jag inte ha någon ångest. Bara ha kul! Väl mött i vimlet!

Insparken...

Yes! Sommaren är över och Nöjesfredag kommer igång på allvar. Även om hösten luktar (gott) av ruttnande löv är det sommaren som jag tycker är mest död. Solen steker hjärnan och initiativen uteblir. Det är nu folk orkar ta tag i saker, nu när man måste.