Ett stående inslag på marknaden är Jalle Henrikssons kaffekokning utanför Ajtte. När det börjar skymma på eftermiddagarna gör han upp en eld och tar fram tioliterskannan så att kaffet ska räcka till många. Det är anspråkslöst och otvunget, ingenting är bestämt på förhand.
– Det ger sig självt, säger han och lägger ett vedträ på brasan.
Han låter besökarna styra samtalet, men svarar gärna på frågor.
– Marknadsbesökarna är oftast inte så finklädda. Kommer man till mig och dricker kaffe kan man både bli rökig och få renhår i baken, det hör till. Många berättar att det är första gången som de dricker kokkaffe.
Temat för årets marknad är snö, och det pratar Jalle gärna om. Den som vill lära sig mer kan gå den litterära vandringen som byggts upp runt museet. Marschaller visar vägen, och här och där finns skyltar med utdrag från Yngve Ryds bok ”Snö: renskötaren Johan Rassa berättar”.
– Samiskan har en rik terminologi för snö. Jag kan inte så många av orden, men några: Den första snön som kommer är ”vahtsa”, nysnön som bara blir som lite vitt puder på marken. ”Ridne” är snö i träden. Ibland är det ”vastnis ridne”, och vastis betyder ful. Egentligen är det ju vackert med snö i träden men det kan vara väldigt besvärligt också. Det vet jag som är gammal timmerhuggare, säger han.
2009 kom han till Ajtte, först på praktik och några år senare blev han fast anställd. Ögonen plirar bakom de små, runda glasögonen när han berättar:
– Jag brukar säga att eftersom jag inte kan nåt så får jag göra allt. Så jag inventerar fornlämningar, skottar snö, kokar kaffe och registrerar herbarier.
Plötsligt dyker två tyska turister upp vid elden. De är upprymda efter museibesöket på Ajtte, vill gärna ha lite kaffe och berättar att de kommer från Hamburg, där de aldrig brukar ha snö.
– Det är andra gången vi är här. För två år sedan var vi här på sommaren med husbil. Då var det väldigt varmt, och i går hade vi minus 27 grader. Men båda varianterna är bra, säger Uwe Heinrichs.
– Vi stannar i tre dagar, bor på vandrarhemmet och ska åka hundspann för första gången. I går var vi på en guidad tur med snöskor, det var fantastiskt. Och i morgon ska vi till Muddus nationalpark, berättar Ute Heinrichs.
Deras bestående minnen från Jokkmokk är naturen – och människorna.
– Folk här är väldigt vänliga, och det säger vi inte för att vara artiga. De är ärliga och tittar oss i ögonen när de pratar med oss.