?Ingen har velat berätta hur han dog?

Vinterlandskapet några mil utanför Slovakiens andra största stad, Kosice, är vackert. De mörka kastanjeträden står i bland som en hel allé längs vägen. Snötäckta mjuka kullar avbyter varandra och rovfåglarna flyger ostörda. Några människor går efter vägen och drar kärror med grenar efter sig, det är Romer som har hämtat ved i skogen att värma upp sina bostäder med. De har inte pengar till el utan måste elda med ved inne i lägenheterna så det bolmar ur rören som sticker ut ur fönstren. Vi kör förbi de sista förfallna statliga jordbruken som nu ersatts av privata och kooperativa jordbruk. De som äger traktor i byarna här blir businessmen och en del bygger sin egen traktor. Vi är på väg till byn Ruská Bystrá som ligger en mil från Ukrainska gränsen. ? Efter den byn tar vägarna slut. Då är det bara skog, berättar Jozef Mátray. Jozef Mátray var arbetskamrat till Robert Radvan under det stora reparationsarbetet på SSAB i Luleå för två år sedan. Båda arbetade på uppdrag av det slovakiska företaget Termostav. Två veckor hann Robert Radvan arbeta. Det var Jozef som råkade stå närmast, två meter ifrån Robert, när han omkom i Luleå sommaren 2003. Robert svingade sig med ena handen som stöd rätt mot det öppna hålet. Jozef hann se Robert i ögonen sekunderna innan han tappade greppet om den heta kanten till ugnshålet och föll till bottnen av den 1.200 grader heta koksugnen. Redan innan Robert åkte ner var kroppen troligtvis mycket svårt brännskadad av hettan uppe vid ugnshålet. Allt gick så snabbt. Jozef kunde inte göra någonting. ? Jag drömmer ofta mardrömmar om olyckan. Jag kan se hans ansikte framför mig, berättar han. Jozef känner till byn Ruská Bystrá, men han har aldrig träffat Robert Radvans föräldrar eller pratat med dem. Han har inte heller velat ringa föräldrarna och förvarna om att vi ska komma, så resan till byn känns ganska osäker. Vi visste först inte att den låg så långt bort från Kosice men Jozef har lovat att ta oss dit. Han känner inte till hur Roberts föräldrar har haft det efter olyckan. I en lokaltidning har Jozef läst att pappan ska ha erbjudits en miljon slovakiska kronor, motsvarande 250.000 svenska kronor, av det slovakiska företaget Termostav efter Roberts död, men att pappan tackat nej. ? Jag vill inte ha betalt för min sons liv, ska han ha sagt, berättar Jozef. Ju längre bort från Kosice vi kommer, ju gropigare och besvärligare blir vägen, och Jozef klagar. Det här är inga bra ställen att bo på menar han. Han berättar att det är mycket svarthandel och maffia, att polisen patrullerar i skogen, att det brukar vara skottlossning och att en polis dödats i en av byarna som vi åker igenom. En typisk slovakisk bil, Volga, ligger framför oss en bit. Sedan är vi enda bilen här. Vi närmar oss Ukrainska gränsen. Så smalnar vägen kraftigt av och vi är framme i byn Ruská Bystrá, där det är lugnt mitt på dagen. I byn vars namn betyder ungefär rysk livlig flod, bor bara 120 invånare. Två yngre män som står utanför ett hus tittar upp när vår bil rullar in. Jozef stannar motorn, kliver ur och pratar med dem och så får vi tränga ihop oss där bak för en av männen hoppar in för att visa vägen. Han åker med en bit och pekar att där måste vi stanna. Resten av biten får vi gå. Huset som Roberts föräldrar bor i ligger på en backe. Någon har tydligen klättrat hela den branta snöiga vägen genom att saxa med skidor. En liten, liten svart hund skäller våldsamt från sin hundkoja när vi kommer uppför stentrappan mot grinden, men ingen människa syns till vid huset. Jozef går ensam fram och knackar först på en dörr, så på en till. Ingen öppnar. Kanske är ingen hemma. Han går längre ner efter huset och då kommer en kvinna ut från en liten trädörr. Jozef går fram, håller ena handen över bröstet och hälsar. Han säger några ord till kvinnan och pekar sedan mot oss. Hon försvinner in igen men kommer ut tillsammans med en äldre man. Så visar kvinnan att vi kan följa med dem in. De är Roberts föräldrar, Michal Radvan och Maria Radvanová. Vi får stiga in i köket och slå oss ner runt köksbordet. Föräldrarna är själva sällan där, så det är ingen värme i köket och de ber om ursäkt för det. Det var sonen Robert som byggde den här delen av huset för sig och sin blivande fru innan han åkte till koksverket i Luleå. Vi lämnar över lite svenskt kaffe och mamman sätter på vattenkokaren och så börjar hon prata. Vi är inte ett dugg förberedda på det vi får höra. Det visar sig att Roberts mamma och pappa inte har fått veta hur deras son dog. De vet fortfarande inte hur olyckan gick till på koksverket i Luleå. Ingen har berättat, och folk har inte varit snälla mot dem. Jozef ser förskräckt ut och tolken Andrea Kirvosíková orkar knappt översätta vad föräldrarna säger. Mamman kämpar mot tårarna. ? I byn säger folk att Robert dog för att han var girig och ville tjäna så mycket pengar, och de säger att vi måste leva med det, säger hon och tittar mot oss. Pappan, Michal Radvan är förtvivlad. ? Ingen har sagt oss varför det hände, någon måste ju veta något, säger han och börjar gråta. Han skakar av gråt i hela kroppen och med ryggen mot oss tar han stöd med båda händerna mot diskbänken. Det är som om hans smärta inte ryms här inne. Han letar desperat efter något att torka sig med och trycker en kökshandduk över ansiktet. Han har så ont. ? De har sagt oss att det var Roberts eget fel. Det är allt vi vet, och det har gått nästan två år, fortsätter han. Vi sitter som förstenade runt deras köksbord. Det hela känns så olustigt. Föräldrarna berättar hur de sommaren 2003 efter Roberts dödsolycka ringde ett otal gånger till företaget Termostav som anställt Robert för arbetet i Luleå. De frågade vem som kunde berätta om olyckan om varför han dog. Det svar de fick var att ingen vet, att ingen visste någonting. De skrev brev. De försökte få reda på vem de kunde kontakta i Sverige. Ingen kunde ge dem något besked. Det de fick veta av Termostav, var att det var Roberts eget fel att han omkom. Ingen från Termostav har personligen besökt dem i deras hem. Pappan kan inte längre stå still och prata borta vid diskbänken. ? Jag kan inte sova. Hela tiden ser jag Robert framför mig. Han var en så bra pojke och hjälpte oss hela tiden, säger hans pappa. ? Han förtjänade inte att dö, han hjälpte oss så mycket, säger hans mamma. ? Innan han åkte fixade han taket. Han sade att jag är så ung, jag vill betala tillbaka för det jag fått, säger pappan . Jozef frågar föräldrarna försiktigt om de kanske vill att han ska berätta för dem vad som hände och det vill de. Deras uppmärksamhet mot Jozef är total där han sitter på den enkla pinnstolen hemma i deras kök för att 1,5 år efter att deras son Robert omkom på koksverket i Sverige 29 juli 2003, berätta hur olyckan gick till. Den sommardagen är något Jozef fortfarande själv har hemska mardrömmar om. Jozef förklarar så milt han kan att deras son Robert jobbade på ett annat ställe på koksverket men att han fick order om att gå upp på taket och hjälpa till. Robert hade gjort klart sitt skift och jobbade övertid. Taket var inte hans arbetsplats. Ingen hann därför varna Robert för de öppna hålen till ugnarna. Ingen hade sagt att det saknades skyddsgaller. Olyckan gick på bara några sekunder. Pappan blir arg över vad Jozef berättar. Han kan inte förstå. ? Jag är så besviken. Varför har ingen sagt något? De säger att det var hans eget fel, säger pappan. Pappan har själv jobbat åt Termostav, i 30 år i Kosice. Aldrig hände något då. Då var man noga med säkerheten. Varför inte nu? Han går fram till köksfönstret och blir stående där. ? Jag är så besviken. Varför har ingen sagt något? Mamman berättar att Robert och hans fästmö skulle gifta sig och Robert tog jobbet på koksverket i Luleå precis innan. Pappan är pensionär, han har fått hjärtbesvär efter dödsolyckan och kan vara ganska sjuk men hon arbetar i bland med skogsröjning. Både Rob