Ingen fara mamma!

Dag 1: (en timmes besök, jag stannar hela tiden) Så var man här. Inskolning och tiotusen vuxenpoäng rikare. Grabbarna är laddade, mamma och pappa pirriga. - Ingen fara, ingen fara. L tvärstannar i ytterdörren och upprepar sitt och brorsans klassiska mantra, som för att försäkra sig om att fröken i hallen inte är farlig. - Nä, ingen fara. Vi är ju på dagis. Ooops. Får man säga dagis nu för tiden? Det känns ju faktiskt lite krystat att försöka få barnen att säga fööörskooola. Nåja. Och ser man på! Där har L och V egna hyllor och egna handdukar. Det luktar ruskigt gott i köket och i det största lekrummet står en bilbana som genast flyttar fokus från mig. Mysigt. Det här kommer att bli jättebra. Dag 2: (Nästan två timmars besök, jag stannar hela tiden men försöker hålla mig i bakgrunden.) Huuuäää! Jag vill bara grina. Från en perfekt gårdag till detta! Grabbarna är tjuriga och gnälliga och håller koll på mig hela tiden. Jag vet inte hur mycket jag ska försöka trösta själv och hur mycket jag ska överlåta till personalen. Dagen då jag faktiskt ska lämna dem här och bara gå känns otroligt långt borta. Hemma på eftermiddagen bestämmer jag med blödande mammahjärta att jag ska stanna hemma med barnen tills de fyller 18. Fem i halv fem bryter V ihop och är helt rabiat. I morgon tar vi nya tag. Dag 3: (Grabbarna stannar i tre timmar, jag är med den första) - Jaha, ska jag bara gå nu? Grabbarnas inskolningsfröken säger plötsligt att jag kan gå hem ett tag. Vaddå gå hem? No way! - Hej gå! vinkar mina som förbytta söner och vill inte ens fälla en liten, liten tår. Jahapp, vad gör jag nu? Börjar med att cirkulera i närområdet med mobilen i högsta hugg. Visst inte satte jag den på ljudlöst? Och visst har jag nog med batterier? Fortsätter cirkulera kring nästa kvarter och får ett sms från en kompis som vill bjuda på kaffe. Hon bor fem minuter från dagis så erbjudandet är taget. När jag två timmar senare kommer tillbaka till dagis ser jag genom fönstret hur L och V leker med varandra. De brottas och skrattar och har rester från en till synes utsökt spenatpaj på byxorna. - Heeej! Inget svar. - Leo, Vincent. Hej! - Mamma, säger V och ler. Men fortsätter sedan att brottas. Ojdå, var man så rolig ... Det här kommer att gå lätt. För dem i alla fall. Dag 4: (Grabbarna stannar i tre timmar, jag är med 30 minuter) Precis som i går är det inga problem. Grabbarna är på sin vakt de första minutrarna men fintar bort sig själva i leken. Säger "mamma kommer snart" när jag går och verkar ha saknat mig lite mera när jag sen kommer tillbaka. Hemma på kvällen är de ganska mammiga. Ska sitta i famnen och hålla handen och läsa bok hela tiden. På kvällen måste vi ligga i deras sängar och inte bara lämna dem att somna själva som vi brukar göra. Dag 5: (Lämnar dem direkt vid ankomst, de stannar i tre timmar) Nä, nu vänder jag tillbaka! Så här ska det väl inte vara!? Jag vill inte vara en sån här mamma. Som bara går när ens barn skriker efter en. Ringer akut till min egen mor och grinar. Hon säger att jag ska vänta i tio minuter och sedan ringa och höra hur det går. Exakt fem minuter och 23 sekunder senare plockar jag upp mobilen. - Jodå, de slutade gråta direkt när du hade gått och nu har de fullt upp. Så ingen fara. Ingen fara, ingen fara. Det kanske inte är så farligt det här med inskolning i alla fall. Varken för mig eller mina barn. Men. För säkerhets skull, eller kanske rättare sagt för de dagar då det känns oövervinnerligt pissigt - för det kommer det att göra MÅNGA gånger - har jag ställt några frågor kring inskolning och separation till psykologen Gunnel Källman. Så håll till godo! Och lycka till med era inskolningar.