Ingång: En kvinna med blick för vintage

Sådär ja, då var jag tillbaka med ändan på gamla redaktörsstolen igen. Men bara för tre veckor. Jag är nämligen stand-in för Birgitta som är ledig dessa veckor. Sedan tar Hemmavid sommaruppehåll. Känns minst sagt lite ringrostigt att återgå till Hemmavid efter 1,5 år. Men det är kul med lite förändring i vardagen. Efter en period där stora delar av arbetsdagarna gått åt till att skriva åtal och annat polisiärt blir det nu ett break med lite hemma-hos-reportage, spaning på nya roliga inredningsprylar och annat trevligt.
Måste erkänna att jag fick hoppa in ganska lägligt. I mitten av arbetsveckan stundade nämligen en reportageresa till Umeå där vi träffade utflyttade norrbottningar. Väl i Umeå kunde jag och fotografen Linda Wikström konstatera att det är en salig blandning av hustyper där. När vi med kartan i högsta hugg körde mot området där våra utflyttade norrbottningar bosatt sig passerade vi allt ifrån små timrade stugor, stora stenhus, vanliga hyreshus och annorlunda flerfamiljshus - nästan mitt i stan. Vi skojade om att det var som att köra bil genom en gott och blandat påse.

I den här veckans Hemmavid får ni följa med hem till designern Nancy Bladfält från Överkalix. Hon bor numera i Umeå tillsammans med sambon Peter från Kalix och sönerna Hannes och Kalle. Nancy är sådan som har blicken, vilket står klart i samma stund som man kliver innanför dörren till lägenheten. Och då är det second-hand-blicken jag talar om. Hennes hem består i stort sett bara av coola vintagefynd som hon köpt för en billig peng och hottat upp med färg eller tyg. Sådana gånger är det lätt att bli avundsjuk. Som Nancy uttryckte det: "har man pengar kan man köpa sig till en stil", och det har hon helt rätt i. Det är svårare att fixa en personlig stil med små medel. När jag och fotografen var på väg från lägenheten kunde vi inte sluta prata om alla fynd som vi just sett. Som de fyra karmstolarna med svart skinn som pryder Nancys matbord. Jag var tvungen att fråga var hon hade köpt dom någonstans, i förhoppning om att det var en nyproduktion. "Jag köpte dem för 15 kronor styck på Myrorna", blev svaret. Suck. Jag som blev förälskad i dem. Och det är ju det som är roligt med vintagefynd. För i mina ögon är fynd något man är ensam om, och något man fick för en bra slant. Det behöver inte betyda att det måste vara tokbilligt, det viktiga är att det är billigt pengamässigt i förhållande till det personliga värdet av dem.
På sidan fem, sex och sju får ni följa med hem till Nancy och se stolarna och de andra fynden som hon gjort genom åren.