Det var länge sedan jag kände en sån högtidlig, andlig och lite så där trevande vibration i luften när jag gick på Ebeneserkonsert.<br>Ju mer jag tänker på det, vet jag inte ens om det hänt en enda gång tidigare. För ett nästan fullsatt Ebeneser verkar närmast lyssna med andakt när en av indie-Sveriges största älsklingar just nu, Frida Hyvönen, trevar igång med sin första låt.<br>Det finns tre givna, gemensamma nämnare mellan kvällens två akter Sandström och Hyvönen. Västerbotten (såklart), indie och vackert svårmod (klyscha jag vet, men det stämmer i det här fallet).<br>Musiken och upplevelsen av de två skiljer sig ganska rejält. Frida Hyvönen är majestätisk och närmast trollbindande i sina bästa stunder, men också smått teatralisk i sina sämsta. Av torsdagens konsert att döma är hon bra live, men snäppet bättre på skiva, när Jari Haapalainen får lo-fi:a till hennes minimalism till pop-perfektion.<br>Största behållningen av Frida live är hennes karisma, självsäkerhet och den fantastiska poplåten I drive my Friend. Ensam med ett piano är Frida bra, istället för otroligt bra ? som hennes studioalbum stundtals är.<br>David Sandström är minst lika vacker som Frida att titta på, även om jag gärna vill se hela honom när han spelar gitarrsolo (David vänder ryggen till vid alla gitarrsolon, vilket gör mig lite nervös). Och David Sandström är definitivt bättre när han är mindre Dylan-wannabee och mer Soul Asylum-prestigelös. <br>Vad jag menar med det är att den gamle Refused-trummisen Sandströms största talang fortfarande ligger i att skriva raka, fylliga rockvältare och inte lika i mycket i släpiga rockballader. Den sista halvtimmen av David Sandström Overdrive är smått fantastisk och briljant. Det som även där har börjat aningen trevande, blommar till sist ut till fullo ? och jag hade nästan glömt bort hur bra låtarna från The dominant need of the needy to be needed var redan när jag hörde dem första gången, inne på mitt kontor på Kurirens andra våning för över ett år sedan.<br>