? Jag måste nog ta mig lite mat, det har inte blivit av att äta, -telefonerar en bekant.<br>Klockan är redan lördagskväll och inte har han pratat med någon på hela dan heller, säger han. Ju större stad, desto färre kontakter verkar det som. Bekantingen tycks har satt de livsviktiga behoven på sparlåga. Det blir som det blir om det blir något. <br>När ingen säger: Vad ska vi äta? Eller: Ska vi gå ut och gå? -gäller det att själv hitta på. <br>Ingens huvud har man i sitt knä, ingens arm om sin axel. Man får själv hålla varje dag i handen, titta på den och tänka: Jaha, vad ska jag göra med dig då?<br>Lägger på luren men sitter kvar i soffhörnet, efter ett par tryck på fjärrkontrollen kommer ett program om barnuppfostran. Det handlar mycket om att lära de små att ta hänsyn till andra. <br>Reser mig och går till kylskåpet, skalar och skivar en apelsin, -häller på yoghurt naturell, strör kanel över och lite fiberhavregryn. Det blir en mumsig röra. <br>Ingen kommenterar den -konstiga kvällsvanan, det kallas singelliv. <br>Jag ser löv framför mig som -singlar fritt i vinden. Eller som ikväll snöflingor, de dansar runt gatlyktan. De som singlat hit och dit i många år brukar berätta att det är rätt bekvämt att bara behöva ta hänsyn till sig själv.<br>Yttrandefrihet talas det om. Att vara fri att säga vad man vill betyder inte att man måste. Det finns regler, de sitter i kroppen och huvudet. Till exempel: Det du vill att andra ska göra dig, det ska du också göra dem. <br>Varje människa är en del av mänskligheten och allt sprider sig. Som en brand. <br>Eller som en lycka, till exempel dansinspirationen i TV.<br>En kille berättade att många på hans jobb som aldrig förut -lockats till parketten sa: Såg ni, vad häftigt, vi anmäler oss till en kurs! <br>Själv hajade jag till när en av favoriterna i programmet sa: Ta på mig själv, usch, när hon skulle hålla armarna mot sin kropp. <br>Ungefär som: Äta, äsch. Sedan gled hon ut i en samba, klart hetare än min mumsiga röra.<br><br>anitan@punkt.se<br>
