I Gällivare lever dödsmetallen

På sin 16:e födelsedag blev Fredrik Hjärtström medlem i Septic Grave. Året var 1992 och det som kom att bli Gällivares första dödsmetallband hade funnits i två år. Septic Grave hade börjat med Metallica-covers, men Fredrik och trummisen Jörgen Björnström drog åt det hårdare hållet, influerade av svenska dödsmetallband som Entombed och At the gates, som under de första åren av 1990-talet hade introducerat ett nytt sound genom sina smattrande dubbelkaggar och frenetiska skriksång. Samtidigt utvecklades det norska black metal-soundet, som i jämförelse med dödsmetallen erbjöd en stundtals slöare, gällare, mer lågproducerad, ondskefullare och för många ärligare ljudbild. - Jag fastnade aldrig för black metal, bara dåligt ljud och harvigt. Det var ju bara ondska, ingen musik. Sen lät det ju som om de spelat in i en skokartong, säger Fredrik Hjärtström. Septic Grave arbetade hårt i det tysta, långt ifrån dödsmetallens dåvarande huvudstad, Göteborg, vissa perioder med repetitioner sju dagar i veckan. Det hårda arbetet resulterade i ett par demokassetter, en självbekostad EP och flertalet spelningar i Norrland innan de beslutade sig för att lägga ner bandet. En livsstil
Sångaren Daniel Engman flyttade söderut, där han prövade lyckan i bandet Soulquake System, basisten Robert Lindmark likaså, för att så småningom börja spela med dödsmetallbandet Prophanity och Jörgen Björnström kom att flytta till Norge där han sedermera blev medlem i black metal-bandet Embraced. Fredrik Hjärtström stannade kvar i Gällivare, och kommer ännu ihåg varför han höll på och varför musiken blev så hård. - Det är ju en livsstil, det är en attityd, det är det som är det viktiga med metal, det ska vara känslor. Och det får man med dödsmetall. I stället för att stå och spela Vikingarna, då somnar man ju, avslutar Fredrik Hjärtström. Ny våg av tung metal
Under de första åren av 2000-talet har den tyngre metallen åter fått fotfäste i kommunen. Den här gången är det 1980-talisterna som utgör kärnan av musikerkåren. Band som Carneous och Dechained ägnar sig åt dödsmetall, medan Nidverk och Nattramn har riktat in sig på black metal. - Det måste vara så att man undermedvetet hoppar på det dom andra spelat tidigare. Vi har en bra grogrund här, vi har Septic Grave i det förgångna, säger Daniel Kuhla, frontman i black metal-bandet Nattramn. Musikerna har själva anordnat spelningar i kommunen, på ungdomsgården Stacken och i Musikhuset Gropen. De flesta banden repeterar på Gropen, i lokaler byggda av den äldre generationens band, däribland just Septic Grave. 1980-talisterna tror att de vet varför det fortfarande är så mycket metal i kommunen. Död och våld
- Jag tror att det är mycket den äldre generationen som fört det vidare. Jag var elva år när jag för första gången hörde black metal-bandet Mayhem. Det var EP:n Dawn of the blackhearts och både musiken och omslaget gjorde starkt intryck på mig, säger Klas Feldenius. Men den här gången är den hårdare metallen kanske än mer genomtänkt. Medan traditionella dödsmetalltexter ofta handlar om död och våld, finns det generellt sett ett helt annat djup inom black metal, trots att den norska black metal-scen som uppstod i början av 1990-talet ofta beskylls för att uteslutande handla om djävulsdyrkan. Självmord på skivomslag
- Just black metal handlar för mig mycket om att vända upp och ned på konventionella moraliska begrepp, kunna skapa sig en egen moral, använda sin egen hjärna och inte låta andra tänka åt en. Man ifrågasätter den rådande världsbilden, hur man ska känna och hur man ska tänka, det är en ständigt växande process för mental frigörelse, till stor del påverkad av kontakten med extrem musik av denna sort, säger Klas Feldenius. Den norska scenen tilldrog sig medial uppmärksamhet under några tumultartade år. När en medlem i bandet Mayhem begick självmord fotograferade en annan bandmedlemmen den döda kroppen och bilden fick sedan pryda omslaget till EP:n Dawn of the blackhearts. En sessionsmusiker i samma band, dömdes till drygt 20 års fängelse för mord, samt för att ha bränt ner ett antal norska kyrkor. "Kyrkbränder bra för scenen"
- Kyrkbränder i sig har jag ingenting emot, det är ett starkt ställningstagande och det är bra för scenen. Men jag personligen hade inte gjort det, för att det är dumt och skadar en själv, säger Daniel Kuhla. På vilket sätt är det bra för scenen? -Det har bara ideologisk betydelse, black metal härstammar från det antikristna. Och kyrkbränning måste vara det mest optimala sättet att ta avstånd från kristendomen. Det är svårt att ge ett konkret svar, men i korta drag är det vad det handlar om, att få oss att glömma den religion som förtrycker oss och har gjort det så länge. Men att tycka så innebär inte att man måste sålla sig till skaran av djävulsdyrkare, menar Daniel. -Man kan vara en ren kättare, en motståndare till den kristna livsfilosofin. I och med att jag inte är djävulsdyrkare eller renblodssatanist anser jag att det inte gynnar mig personligen att bränna en kyrka, avslutar Daniel Kuhla. Sålde bildelar
För Klas Feldenius räckte det inte med att bara lyssna på metal, han ville kunna arbeta med det. Tillsammans med några kompisar har han startat Black Cave Records, ett distributionsföretag inom black- och deathmetal. - Ursprungsidén var att alla skulle kunna leva på det, starta en butik, ett bolag och hela köret. Nu har vi sagt att vi tar det så långt det går, utan fast mål, säger Klas Feldenius. En av de blivande företagarnas pappa ägde en maskinpark i Sjungberget. Där ägnade man sin fritid åt att samla gamla bildelar som sedan såldes för att kunna finansiera det första inköpet av skivor och kläder. I februari 2005, två år efter att idén hade kläckts, öppnade företagets hemsida och därmed var försäljningen i gång. Under två år deltog man dessutom på Nordic Rage Festival i Boden, och hade försäljningsbord på lokala spelningar. Flera skivsläpp
Företagsidén utvecklades och de inblandade bestämde sig för att börja sajna band, till en början för att hjälpa dem genom att distribuera demokassetter via hemsidan. Men i januari 2007 släpptes den första ordentliga produktionen, en EP med Promenia, ett black metalband från Fagersta, och efter det har det rullat på. Förutom släpp av lokala akter som Nidverk och Nattramn, fick man rättigheterna till vinylutgåvan av heavy metal-bandet Wolf:s tredje fullängdare The black flame. - Just nu jobbar Promenia med sin första fullängdare som vi ska försöka släppa under första halvåret. Härnäst kommer en split-CD med Nattramn och Carneous, den ska tryckas i dagarna, avslutar Klas Feldenius.