Jag brukar säga att en recension börjar redan när man tar i dörrhandtaget till konsertlokalen. För undertecknad började lördagens recension på sämsta tänkbara sätt på grund av den osmidige och ovänlige äldre herren som stod i biljettinsläppet.
Jag visade mitt pressleg och sa också att min kompis söderifrån behövde köpa en biljett. Då ska jag inte efter tre vänliga nödvändiga förfrågningar få en högröstad info av dig nära mitt ansikte och till slut få veta att jag kunde gå ner till en plats vid garderoben och fråga efter överblivna biljetter.
Från början sa du att det var fullt och att jag fick gå in och leta mig en stol någonstans. Var då om det är fullt? Mycket folk i lokalen? Svar, ja. Fullsatt? Svar, nej. Tack så mycket till den vänliga kvinna som försåg oss med biljetter av de som fanns kvar. Men, nu var det inte griniga gubbar som den här recensionen skulle handla om utan musik och mycket bra sådan skulle det visa sig. Den här konserten ingår i det Kulturrally som pågår i Bodens kommun med massor av kulturaktiviteter på agendan. Vad sägs om ett 80-tal på nio dagar? Imponerande! Efter inledningstal av, bland annat, landstingsrådet Kent Ögren, och salut från en liten kanon på scenen, drog bandet igång på egen hand, och oj vad det svängde. Ett tight och välrepat Bodens Storband, under ledning av Rune Lindstedt, skötte sig med den äran hela konserten igenom både i de egna numren och när de backade upp Elisabeth Melander. Stort plus för maestro Lindstedts vackra spel på sin saxofon i The midnight sun will never set. Underbara solon också från övriga i bandet. Tre musiker från Norrbotten Big Band satt också med i bandet, fyra om man räknar, den numera pensionerade, saxofonisten Bengt Ek. Det är många år sedan jag hörde Elisabet Melander och jag kunde snabbt konstatera att hennes röst fortfarande klingar väl. Vilken härlig scat-sång! Med charm, stor scennärvaro och avspänd attityd ledde hon oss igenom den fantastiska, legendariska amerikanska jazzsångerskan Ella Fitzgeralds liv och karriär. Melander berättade, bland annat, om Fitzgeralds skicklighet när hon sjöng scat-sång och nämnde två av hennes stora nummer, How high the moon och Lady be good. Melander sa leende att hon valt att inte sjunga dessa låtar eftersom hon ansåg att det som Fitzgerald gjorde i dessa låtar redan var gjort. Insiktsfullt och en proffsig inställning, Vi fick mycket örongodis ändå. Sista sångnumret blev en fin version av Somewhere over the rainbow och därefter stående ovationer och två extranummer i form av Cheek to cheek och All of me. Underbart! Härligt! Tack, tack för en bra konsert!