Huset vid vägens slut

De hittade en välbevarad Norrbottensgård från mitten av 1700-talet, som de själva har försökt att återställa till ursprungligt skick. - Men man måste kunna bo här också, det är inget hembygdsmuseum, säger Mats Lundqvist. För tio år sedan bodde Mats Lundqvist och Ingrid Högström i lägenhet i centrala Luleå. De gick på husvisning efter husvisning, men det var alltid något som inte stämde överens med deras bild av drömhuset. För en bild hade de. De sökte en Norrbottensgård som var välbevarad och inte sönderrenoverad till en modern look. De sökte det gedigna, det gamla. ? Vi letade och letade. På ett ställe gick det en väg rakt genom gården, på ett annat ställe var det alldeles för små rum. På nästa ställe hade de bytt ut alla gamla fönster... så fick vi höra talas om det här, säger Mats Lundqvist och tittar manande på huset från 1700-talet som han står framför. Mats och Ingrid, som bodde i centrum, hade satt en gräns för hur långt ifrån Luleå huset fick ligga. Tre mil bort, max, inte längre än så. ? Så satt vi i bilen och sade ?det måste vara efter den här kröken, nähe inte det. Ja men då måste det vara efter nästa ... nähe inte det heller. Men nästa då ... näe?. När vi kom till avtagsvägen så kände vi att det här var jävulskt långt bort! Men när vi körde in på gården så var det klart. Jag sade till Ingrid att jag inte ens behövde kliva ur bilen, säger Mats och skrattar. Men han klev ur, och blev helt tagen av huset och dess läge ? i Vitå. ? Då var det färdigt, klart. Vi gjorde affär och sedan satte vi igång. Huset var beboeligt, men det var dålig standard, säger Mats. Det var en hel del småfix med gården. Uthuset saknade port, lusthusets tak behövdes läggas om och så vidare. När renoverandet utomhus var färdigt tog paret itu med det som väntade inomhus. Huset genomgick en stor renovering på 40-talet. Cirka 60 år senare har Mats och Ingrid försökt att återställa Norrbottensgården till hur den såg ut från början. ? Vi har försökt att ta till vara på tidigare gjord renovering av stomme och VVS-stammar och istället koncentrerat oss på att återställa huset i tidstypiskt skick. Men man måste även kunna bo här, det är inget hembygdsmuseum, säger Mats. Farstu med sticktak Mats har lagt ned ett antal år och hundratusentals kronor på att restaurera huset. Mycket har förändrats, bland annat har det gamla eternittaket bytts ut mot gammaldags pannplåttak, fönstren har fått tillbaka sina ursprungliga dekorationer, ny panel i varierande bredder har satts upp och huset har fått en farstu med sticktak och en dörr som skvallrar om en svunnen tid. ? Dörren har jag ritat själv, men låtit en snickare i Arjeplog göra den. Eldsflamman var vanlig i Nederluleå förr, säger Mats och visar dekorationerna på den gula trädörren. På frågan hur han får allt att se så tidstypiskt ut, är svaret enkelt. ? Jag tittar på gamla bilder och tar intryck här och där, som jag sedan totar ihop till något eget som passar. För mig är det enkelt. För fyra år sedan gick Mats en stilmöbelutbildning. Det kunde han göra ?tack vare? att företaget han arbetade på varslade ett 20-tal av sina anställda om uppsägning. ? Jag hade hållit på och snickra länge och läst böcker om gammal träteknik. När jag blev permitterad kände jag att jag ville göra någonting vettigt under  tiden jag sökte nytt jobb. Så jag gick en stilmöbelutbildning där jag lärde mig träteknik och att använda avancerade snickerimaskiner. Efter det startade jag mitt företag Kultursnickeriet, berättar Mats. Kultursnickeriet värnar om de gamla hantverksmetoderna. Möblerna tillverkas och ytbehandlas enligt svensk genuin hantverkstradition. Och genuin är nog det mest beskrivande ordet för Mats renovering av huset. Allt är uttänkt ? från dörrbeslag till tapeter. ? Man kan inte ha gipsskivor på väggarna i ett sådant här hus. Så jag ringde runt till en massa målarfirmor för att få tag på någon hantverkare som kunde spänna papp, en gammal teknik för att få ett ytskick på innerväggar. Men de bara skrattade åt mig, berättar Mats. Men skam den som ger sig. Till slut hittade Mats  en målarmästare som kunde tänka sig att ta sig an uppdraget, på villkoret att Mats gjorde själva jobbet. ? Det roliga är att det visade sig att den här mannen bor två mil härifrån. Och jag som hade ringt land och rike runt och tjatat och tjatat för att få tag på någon som kunde hjälpa mig. ? Det här, det är häftigt!, säger Mats och stryker med handen över den fladdrande tapeten. Många auktionsfynd Gammalt hantverk och ett stort antal auktionsfynd ger huset en känsla som aldrig går att uppnå med moderna metoder och möbler. De få saker som skvallrar om att det faktiskt är 2000-talet är det svarta stilrena kylskåpet och så husets ?moderna avdelning?. För en sådan finns det faktiskt. På övervåningen har ett av rummen inretts som arbetsrum och TV-rum. ? Det är svårt att få 1700-talsstämning i ett sådant här rum. Så det här har vi som arbetsrum och TV-rum, säger Mats. Det enda som återstår att renovera i huset är salen. När paret fick en son tog renoveringen en liten paus. För målet står fast, hela huset ska vara tidstypiskt innan Mats och Ingrid är nöjda. ? Det finns en enorm potential kvar i detta hus, säger Mats.

Huset vid vägens slut

Att veta exakt vad man vill ha kan göra sökandet svårt. Mats Lundqvist och Ingrid Högström var på åtskilliga husvisningar - men alltid var det något som var fel. Men så fick de slutligen lön för mödan.