Häromdagen blev jag intervjuad av en kanadensisk journalist. Hon ville veta allt om svenska mattrender, vår inställning till odlad fisk och klimatmat. Jag berättade plikttroget om allt jag visste, men det slutade ändå med att jag satt där och vojade mig.Jag vurmar sannerligen för trenden att hylla vårt svenska matarv på nytt. Det är fabulöst fantastiskt att prylar som renkött, löjrom, kroppkakor och västerbottenost är hippt igen.Men ändå ... Jag oroar mig för framtiden. Kanadensiskan trodde mig verkligen inte när jag berättade att tacos betraktas som svensk standardmat nu för tiden. Att det är betydligt lättare att få tag i en pizza eller fyra små rätter (svensk uppfinning!) i en byhåla än hemlagade köttbullar.Min mamma jobbade jämt när jag var liten. Vi levde på fiskpinnar, pölsa, blodkorv och pulversoppa. Att jag ens har minsta aning om hur man gör raggmunk är helt och hållet min underbara mormors förtjänst.Och om inte jag kan svänga ihop en kalops - hur ska då mina barn kunna det? Och deras? Vem ska visa hur man får till en ostkaka, en karott dillkött eller ärtsoppa som inte kommer ur en plastkorv?På krogen beställer nio av tio husmanskost om det finns på menyn. Ändå är det så få som kan laga det hemma. Och om de kan så hinner de inte. Vojne, vojne för den svenska husmanskostens självdöd.
