Margareta Wanhainens och Göran Sunesons sommarviste uppfördes av stationsföreståndare Bågenholm 1912. Han blev rik när malmtågen började gå från Luleå, eftersom han hade tantiem, ett sorts lönetillägg som grundade sig på hur bra det gick för järnvägen.
Stationsföreståndaren var för övrigt gift med Hildegard Alstermark, som en gång var halvt om halvt förlovad med poeten Gustaf Fröding och förlaga till den Alice han diktade om. Om detta kan man läsa i boken ”Sommarnöjen vid vattnet”, skriven av Ann Katrin Phil Amer, där sommarhuset i Kallviken förekommer.
Margareta Wanhainens föräldrar var tredje ägare till huset, som de köpte för sextio år sedan och hon tillbringade själv alla sin barndoms somrar i huset.
– Vi flyttade ut när skolan slutade och flyttade hem igen när den började, berättar hon.
På somrarna umgicks man flitigt med grannarna och längs med vattnet gick en stig längs med vattnet tvärs över alla tomterna.
Mjölken hämtades från en bondgård i närheten varje kväll. Då samlades grannarna med var sin hämtare i bagarstugan och väntade på leveransen, som skedde med cykeln från sommarladugården. Mjölken förvarades i jordkällaren i skogen ovanför huset och Margaretas mamma satte långfil med filtäta. I jordkällaren förvarades även läsken, som köptes från bryggarbilen som kom till Kallviken med drycker i backar av trä.
Vi tittar in i jordkällaren, som är sval och mörk, men används sparsamt idag.
När föräldrarna så småningom skiftade egendomen var det Margareta som tog över.
– Vi kommer aldrig att lämna det här huset, säger hon.
Men eftersom det är oisolerat, med enkelfönster, fungerar det inte som åretruntbostad, så hon och hennes man byggde för några år sedan ett nytt och modernt hus nere vid vattnet.
Hundraåringen står kvar med all inredning och används nu som gäststuga när släkt och vänner kommer på besök, ibland under längre tid. Och till alla fester som kräver utrymme är det perfekt med sina sällskapsutrymmen och burspråk.
Margaretas mamma var intresserad av inredning och är den som valt de tapeter som finns i vissa av rummen i huset, men även en del textilier. Dock har man inte satsat på att få alla detaljer tidstypiska, trots att mycket av möblemanget är av äldre datum.
– Vi har inte riktigt gått ”all in”. Vi har egentligen inte ambitionen att det ska se ut som om man kliver in i ett museum. Men vi vill ändå behålla stilen på något sätt, säger Margareta Wanhainen.
Hon visar runt i huset. Vi börjar i vardagsrummet med timmerväggar och burspråk och högt i tak. I ett av burspråken finns matplatsen, där barnen hade sina givna platser längst in. När de sedan hade ätit färdigt var det lättast att lämna bordet genom att hoppa ut genom fönstret, berättar Margareta.
I den stora Moraklockan, som följde med huset, fanns det ibland för barn åtråvärda saker.
– När mamma var rädd om godiset brukade hon gömma det där, berättar hon.
I ett hörn finns en gammal koskälla som användes när man ville kalla in barnet att äta.
– Grannarna hade en gonggong, så det gick att förstå vilka vuxna som kallade.
Bredvid den öppna spisen finns väggfasta bänkar, där barnen brukade somna på kvällarna.
Huset är ombyggt i flera omgångar, bland annat har en av entréerna gjorts om till ett sovrum och ett badrum har byggts till i det utrymme som tidigare var ett serveringsrum. Det ursprungliga spröjsade fönstret flyttades till den nya ytterväggen.
– Jag har en svägerska som är arkitekt, och on har hjälpt oss att se vad som kan göras, säger Margareta.
Köket är renoverat och försett med modern utrustning. Timret har tagits fram i den ena väggen och vedspisen är kvar.
I den nedre hallen hänger björnspjut och renhorn på väggarna. En del av timret är märkt och kommer från en rundloge i Ersnäs.
Trappan upp till övervåningen har en ljus 50-talstapet. På övervåningen med sina sluttande golv smalnar väggarna av, vilket gör att gardinerna behöver fästas även i nederkant.
I övre hallen finns ett vitt leksaksskåp som var Margaretas pappas, född 1913. Den gröna lilla kaminen är original.
Både från övervåningens balkong och från bottenvåningens veranda är utsikten mot havet vidunderlig.
Från balkongen syns det tydligt att taket är rundat och att det och fönstren påminner om bläckhornshusen i Kiruna.
Margareta har sökt information om bläckhornshusen, men inte lyckats hitta särskilt mycket. Så hur ett sådant hus hamnade här i Kallviken är ännu så länge en obesvarad fråga, men det mysteriet kanske läsekretsen kan hjälpa till att lösa?