Videon är inte längre tillgänglig
Att Daniel Engberg brinner för det kulturarv som pitemålet utgör är ingen överdrift. Även om föräldrarna inte pratade dialekten med honom när han var barn har den alltid funnits i hans liv genom äldre släktingar. Och år 2000 bestämde han sig för att sluta prata svenska hemma och bara använda pitemålet.
Så hos familjen Engberg i Piteå är det pitemålet som gäller. Fyraåriga dottern Alicia har dialekten som modersmål och växlar mellan språken beroende på vem hon talar med.
– Hon är helt unik, det är ingen av hennes kompisar som förstår vad hon säger när hon pratar pitebondska, säger Daniel.
Situationen är alltså ungefär som invandrade familjer har det hemma med flera språk. När de bodde i Stockholm var det många som undrade vad de egentligen talade för språk med varandra.
– Jag har otaliga gånger fått frågan och folk tappar hakan när de hör att det är ett språk som talas i Sverige, säger han.
Människor han mött blir nyfikna och undrar om de kan göra sig förstådda med svenska om de åker till Piteå.
– Pitemålet är något väldigt coolt och exotiskt i Stockholm, och det borde vi lyfta fram, säger han.
Boken kommer den 6 november. Arbetet med den började när han och hans fru väntade första barnet.
– Jag ville kunna läsa böcker för henne på pitemål, säger Daniel Engberg.
Att det blev just H C Andersens sagor var mest en slump. En lycklig sådan, eftersom författaren varit död i över 75 år så hans verk är fria att använda och översätta utan att behöva tänka på tillstånd från upphovsrättsinnehavare.
– Pippi Långstrump hade inte alls varit lika enkelt att ta tag i, säger han.
Pitemålet är ett mestadels muntligt språk. Att skriva ner det har sina svårigheter.
– Jag ville uttrycka mig genuint och välja varje mening med omsorg. Det var tidsödande att kolla att jag stavade konsekvent. Vissa ord har jag fått hjälp från Pitemålsgruppen på Facebook, det har varit jättebra att kunna bolla med dem. När jag stötte på problem fick jag också hjälp av Pitemålsakademien. Jag har också haft nytta av den ordlista som gavs ut på 1980-talet.
Att språket har en muntlig tradition är också en befrielse.
– Det är en frihet, eftersom det inte finns något tydligt rätt eller fel, det finns olika sätt att skriva det på. Man skriver som det låter. Att det inte finns några regler gör det både lite snårigare och mer levande.
Daniel Engberg är adopterad från Ecuador och har sydamerikanskt utseende. Han kom till Piteå när han var fem veckor. På utsidan ser han ut som en sydamerikan och under hela uppväxten har han fått frågor som rört identitet och var han kommer ifrån.
– Jag förstod aldrig de frågorna, jag tänker ju inte på hur jag ser ut, jag är ju svensk ända in i benmärgen. Jag kan inte relatera till att jag har ett biologiskt ursprung någon annanstans. Men när jag flyttade till Stockholm föll allt på plats: Jag kommer från Piteå, säger han.
Så det var i mötet med storstaden som han insåg vad en kulturell identitet innebär. Han upptäckte också vilken resurs han hade i språket, att det hörs var han kommer när han pratar.
– Jag arbetade med marknadsföring och hade en stor fördel av att jag kommer från Norrbotten. Folk litar på oss genom vårt sätt att vara och prata, alla norrländska dialekter är positivt laddade och något man borde ta till vara. Det skulle kunna ge Piteå en exotisk touch samtidigt som man bidrar till att bevara det kulturella arvet, säger han.
Men det kulturella värdet i pitemålet har traditionellt ansetts lågt, något att skämmas för sedan 1900-talets försvenskningsiver. Så det är inte konstigt att de lokala dialekterna tappade i betydelse. Att ha pitemålet som tillval i skolan kulle kunna återupprätta dialekten, tror han.
– Språket skvallrar om det kulturella arvet. Jag vill verka för att det ska bli fint att prata pitemål igen.
Det finns planer på att översätta delar av Piteå kommuns hemsida till pitemål inför 400-årsjubileet, och det kan bli ett uppdrag för Daniel Engberg. Andra tankar han har är att ge ut en bok för ännu mindre barn på pitemål, en pekbok eller liknande.
– Jag startade utan några drömmar om att någon alls var intresserad av att läsa den här boken, mer än min dotter alltså. Men om jag får upp intresset hos någon blir jag glad. Om någon inser att språket är kulturens bärare och känner stolthet över pitemålet är jag nöjd, säger Daniel Engberg.