När hennes chef frågade henne om hon ville leda förundersökningen i det uppmärksammade mordet på Vatchareeya Bangsuan tvekade hon inte. Då det gick att förutse att utredningen skulle bli stor beslutades det att två åklagare skulle leda brottsutredningen och kammaråklagaren Ulrika Schönbäck klev in.
– Jag tyckte att det skulle vara intressant och spännande och att jag var mogen och tillräckligt erfaren för att leda en sån stor förundersökning.
Någon särskild tanke med att just två kvinnor skulle leda arbetet fanns inte.
– Nej, vi ansågs som lämpliga helt enkelt. Vi är båda erfarna och Ulrika har dessutom tidigare varit med i ett så här stort mål. Sedan är vi fler kvinnor än män som är åklagare, säger Anna Bergström.
Endast när det handlar om grövre brott är en åklagare med från början i utredningen, likaså när det kommer till frihetsberövande.
– En stor anledning till att man är två åklagare är också att det då är två par ögon som ser till allt material i utredningen. Skulle man råka bli lite låst vid en uppgift så är det lättare att se vad man ska utreda vidare eller inte om det är så.
Anna har jobbat som åklagare sedan 2002. Det var när hon gick en kurs i straffrätt då hon läste juridik på universitetet som hon bestämde sig för yrket. Staffrätt handlar om brotten, ansvaret för brotten och påföljderna.
– Jag tyckte om kursen, den passade mig. Åklagare kändes som ett jobb som jag skulle kunna tycka var roligt.
Mordet på Vatchareeya Bangsuan fick stor uppmärksamhet, inte minst för att en ung kvinna bragts om livet och styckats. Den 2050 sidor långa förundersökningen innehåller flera makabra detaljer kring likdelar som påträffats allteftersom samt uppgifter som inte är alltför upplyftande. Även för en professionell kan det hela tyckas svårt att hantra.
– Det är klart att det är obehagligt, men på något sätt så är det vår roll att hantera det här och det går faktiskt bra. Man ser det på ett professionellt sätt och känner att det är ett viktigt ärende och att man vill göra ett bra jobb, för mig psykiskt så är det inte ett problem. Vi är heller inte ute på brottsplatsen precis då det har hänt eller fynd har gjorts och får därför en distans, vi ser bilder och inte det omedelbara.
Men hur kan man vara professionell när det står klart att en ung människa styckats av en annan ung människa?
– Det är klart att man tänker på det och funderar på det och tänker framförallt på varför, hur man kan göra det. Men man försöker som sagt komma så långt som möjligt.
Av förundersökningens storlek är det lätt att förstå vilket enormt arbetet som ligger bakom, närmare 900 personer är hörda och mängder av uppgifter och föremål har värderats. Anna säger att det stundtals varit väldigt intensivt, särskilt mot slutet, innan och efter åtalet, liksom under rättegången.
Bitvis även när det hänt saker under ärendets gång, då kunde hon och kollegan jobba från tidig morgon till sen kväll.
– Under hela arbetets gång så har vi inte varit fredade från andra ärenden, det finns inte en chans att kammaren skulle kunna ha två åklagare borta då vi är en så pass liten arbetsplats. I vårt yrke finns det även akuta ärenden som inte kan vänta tills nästa dag. Mot slutet fick vi ändå lite mindre av andra rättegångar, men även då var vi ansvariga för andra ärenden.
Trots det intensiva arbetet har hon inte haft några större problem med att koppla bort jobbet då hon inte varit i tjänst, hon förklarar att det dessutom är ett måste i hennes yrke och något hon lärt sig med tiden.
– Visst kan det ibland poppa upp saker man måste kolla upp när man är ute och springer eller vaknar mitt i natten, men det är inte alls något jag tänkt på hela tiden, absolut inte. Vi har alltid en massa ärenden och om man skulle engagera sig personligen skulle man gå under. En åklagare ska dessutom hålla sig objektiv, det är ett måste för att kunna göra ett bra jobb. Blir man för involverad är det svårt att vara objektiv.
Men visst är det så, vissa ärenden är svårare än andra, känslomässigt.
– Jag är en känslig person som har lätt för att börja gråta, men det går faktiskt bra. Visst blir man berörd när man till exempel jobbar med barn som blir utsatta för sexbrott, men inte så berörd att det går ut över arbetet. Jag har jobbat så länge nu så jag är heller inte orolig över att bli för känslosam. Oron för att göra fel är större, en åklagare har stor makt över en enskild person och det får inte bli fel.
Stundtals har pressen från massmedia varit enorm, mordet har väckt stor uppmärksamhet runt om i hela landet. Någon strategi för hur Anna och Ulrika skulle hantera trycket hade de inte, i stället tog de ställning i varje enskild uppgift kring vad de skulle gå ut med eller inte. Det hände också att främmande personer kom fram till henne och kommenterade brottsutredningen.
– Det var någon enstaka som kom fram och sa att de tyckte det var bra jobbat, klart man blir glad när någon tycker man gör något bra. De flesta är väldigt försiktiga.
Även vänner och bekanta har ställt frågor, men då hon varit åklagare så länge vet de att inte fråga i onödan.
– De vet att jag ändå inget får säga.
Mordutredningen började i maj och för en tid sedan kom tingsrättens beslut, den åtalade 22-åringen är skyldig. Anna beskriver beskedet som en lättnad.
– Absolut, vi har ju jobbat väldigt hårt för det, det var vår uppfattning att bevisningen räckte, att det var ställt utom rimligt tvivel att han hade gjort det. Men det är en bedömning, man lägger fram det man fått fram och värderar bevisningen. Det är ingen exakt vetenskap vi håller på med och då känns det bra att vi lyckades förmedla och föra fram den bevisning som finns, vi kan ju inte göra något mer.
Men att fira och skåla i champagne när beslutet kom var det inte frågan om, även om en intensiv period arbetsmässigt nått det eftersträvade resultatet.
– Fira är fel ord, det är inte som en seger i ett sportsammanhang, vi mot advokaterna. Visst känner man att det där gjorde vi bra, vi lyckades hela vägen. Vi representerar bara staten och det enda vi vill är att hitta den som gjort det och få henne eller honom dömd.
Det var när tungt vägande bevisning kom som Anna blev övertygad om att 22-åringen var skyldig. Viktigaste bevisningen var blodet som hittats i bagageutrymmet i hans bil.
– Man måste ju ha en förklaring till det, för det är ju väldigt ovanligt att ha någon annans blod i bagageutrymmet, särskilt när personen är död och styckad.
Något exakt händelseförlopp finns inte, någon motivbild har heller inte gått att få fram, mest troligt förblir även frågan om varför Vatchareeya Bangsuan mördades obesvarad.
– Jag har en teori, även varianter på möjliga scenarier. Men det blir en spekulation från min sida också.
Grämer det dig att det finns frågetecken kvar?
– Vi har verkligen försökt, tillsammans med polisen jobbade vi väldigt mycket med det här, men vi får inte fram det. Fast det är inte omöjligt, men för att få fram vissa vissa uppgifter så behöver vi någon som berättar något helt enkelt.
Under rättegången svarade 22-åringen då och då att han inte mindes, något som för övrigt är ganska vanligt att en åtalad gör under en rättegång. Anna menar att det hos henne varken väcker ilska eller frustration.
– Vi är så vana vid det, man är medveten om att de inte har någon skyldighet att berätta. Man kan heller inte tvinga någon att berätta.
Precis som i de flesta andra mål fanns förstås möjligheten att tingsrätten skulle ha friat 22-åringen. Något som enligt Anna skulle ha blivit jobbigare då de skulle fått börja om och överklaga till hovrätten för att få en ny prövning.
– Då hade man läst domen för att se var luckan är och vad vi kan göra då. Det är samma nu när vi får domen, den är intressant på det sättet. Jag kan inte se det på ett annat sätt än att han döms för mord och det är alltid intressant att se vad de lagt vikt vid och ur de resonerat för att komma fram till domslutet. Det finns en rad omständigheter som talar för honom som gärningsman, men sen är var sak för sig av olika vikt. Jag är övertygad om att det är rätt person, säger Anna.
Vidare säger hon att generellt sett i jobbet som åklagare så har hon blivit väldigt medveten om att folk uppfattar saker på olika sätt, det handlar inte alltid om att de ljuger. Hon minns när hon i början av karriären var rädd för att bli cynisk. Hennes chef gav henne dock ett lugnande svar.
– Däremot när någon säger något som en sanning blir jag lite skeptisk och undrar alltid vad andra sidan säger. Jag har insett att allting alltid inte är så svart eller vitt, det finns inte alltid en förklaring till varför folk handlar på ett visst sätt.