Hon står med ryggen mot skolgården med tårfyllda ögon. Händerna håller hårt om staketet som håller henne kvar i skolan, hennes fängelse. När det blir lunchrast, tar hon fram rakbladet och ristar omsorgsfullt tre parallella linjer på underarmen, de blir exakt lika långa och tillräckligt djupa för att blodet ska sippra fram, men tillräckligt grunda för att inget plåster ska behövas.
När ringklockan ringer för lektion kastar pojken en sax genom klassrummet, det är tredje gången den här veckan ”satans negerdjävul” skriker han och i nästa sekund slår han en fräknig elev på näsan.
På eftermiddagen tar läraren en bunt prov under armen och går hem. Nu ska det blir middag, barnens träningar, städning och vid tiotiden kanske hon har tid att rätta proven, ännu en sen kväll med obetald övertid väntar.
Varje dag går tusentals människor till Sveriges största arbetsplats, skolan. Den verklighet som jag som journalist visar från skolan är mestadels Skolinspektionens rapporter, utflykter och trevliga tillställningar. Viktiga artiklar, men verkligheten är större än så. I artiklarna finns- med få anonyma undantag- inte de personer som finns med här i början. Vi gömmer mörkret i skolan i åtgärdsprogram och skämsluvor. Men först när vi vågar se och får skildra, kan vi förändra. Alla tillsammans.
Det är många år våra barn tillbringar i skolan. En tid i livet då obetald övertid inte är någonting som sker då och då utan är en rutin som kallas för läxa. På Djuptjärnsskolan i Kalix meddelade i höstas två lärare att de bara undantagsvis kommer att ha läxor i år, skolarbetet ska göras på skoltid. På en annan skola har eleverna minst fyra läxor varje vecka.
Frågan är om elevernas fritid ska ägnas åt läxor eller till att göra någonting riktigt jädra roligt?
Skolan ska vara gratis.
Det är den inte.
Skolan ska vara kompensatorisk till hemmen och jämlik.
Det är den inte heller.
Det finns föräldrar som köper dyraste utrustningen till allt, skickar med en femhunka till utflykten och köper besprutade jordgubbar från andra sidan jordklotet till ett vettlöst överpris året om. Det finns föräldrar som av principskäl vägrar skicka med frukt till skolans fruktstund och vägrar inhandla sportutrustning. Det finns föräldrar som inte har råd att köpa allt som behövs till den gratis svenska skolan. Någonstans har vi skapat en skola där barn tillåts komma i kläm.
Sedan är inte livet rättvist, så är det så klart. Men skolan kan med rätt små medel vara en så rättvis plats som möjligt. På skolan där min syster jobbar, där håller skolan med frukten, ”frukten blir ingen tävling och alla får frukt”, säger syrran nöjt. På en annan skola finns allt behövligt att låna och på en annan skola får eleverna inte ta med sig pengar på utflykt. Ett steg närmare rätt, kanske.
Ofta står vi vuxna för det orättvisa.
Föräldrar kan vara stressade och fatta dåliga beslut. Lärare kan vara stressade, men de har betalt för att fatta kloka beslut, ofta.
En pojke beskylldes av en lärare för en tid sedan för att ha lyft bort en dörr från en dörrkarm, tillsammans med en kompis burit ut dörren, placerat en schampoflaska under dörren och sedan hoppat på dörren. En fullkomligt overklig historia, men å andra sidan kan uttråkade barn och vuxna både hitta på ditt och datt, så varför inte.
Det visade sig att pojken var helt oskyldig och att händelsen faktiskt aldrig inträffat.
Mamman till den oskyldigt anklagade pojken krävde en ursäkt från skolan. Efter sex dagars kamp kom ursäkten, men någon förklaring till anklagelsen det levererades inte.
Jag är nyfiken på vad Skolinspektionen skulle säga om detta.
Vi kan alla göra fel, det visar att vi är människor. När vi gör fel måste vi be om förlåt, det visar att vi är ödmjuka och verkar för ett humant samhälle. Vi vill att våra barn ska göra rätt, men då måste vuxna göra rätt först. Att be om förlåt är grundläggande och vi vet i hjärtat när det är dags.
Allt vi gör med och mot barn påverkar dem, det får vi aldrig glömma bort.
...som längtar efter täckbyxor och som vill våga vägra frysa in hösten.