Dags att åka ut genom björngapet. Hur känns det inför hemmapremiären?
– Det är klart att det är nervöst. Varje match jag gör är viktig så jag har inte förberett mig på något speciellt sätt, men det här är lite större. Det känns speciellt.
Stor publik väntas – hur märker du av intresset?
– Jag känner av det, många skriver saker på twitter och i media och verkar se fram emot det, så det ska bli jättekul. Det finns många unga lag här som hejar på oss och skickar teckningar. Det värmer i hjärtat.
Vad kan de som bara sett herrhockey tidigare förvänta sig?
– Det är ju hockey, ge det en chans och kom och titta! Det kan ta flera år innan det blir "intressant", men förutsättningarna ser jättebra ut. Se bara på dambasketen, de är ju större än herrarna. Vi har bra spelare som är bra personer också – det är viktigt, och Fredrik Glader som tränar oss är grymt bra. Jag tror på oss, utvecklingen kan gå fort här.
Vad har Luleå hockey betytt för dig som ung hockeyspelare?
– Jättemycket, jag har alltid hållit på Luleå. Drömmen har ju varit ett damlag och när det blev en satsning på oss så kändes det ju nästan som en dröm. Det är ju här hjärtat är.
– Vi har fått så bra förutsättningar så snabbt; en egen korridor och eget ställe att äta på, en egen fystränare och inte bara ett papper med orden "det här kan ni köra" som det har varit på andra ställen. Det kommer att göra stor skillnad. Det är precis det här som behövs!
Du är en av tre tjejer i laget som kommer från Överkalix. Var hockeyn stor där när du växte upp?
– Ja, alla spelade hockey, eller fotboll. Jag har stått på skridskor så länge jag kan minnas. Det var väl pappa som tog med mig till hallen, men min morbror spelade också och brorsan spelar ju i Kalix A-lag nu. Det var som att hela släkten höll på med hockey.
Du vann SM-guld med Linköping förra året – skulle det kännas annorlunda att vinna med Luleå?
– Ja, det har jag nog alltid sagt. 75 procent av tjejerna här har jag ju spelat med förut så det känns jättekul och vi har en jäkligt bra sammanhållning. Sen är det flera som jag spelade med när jag gick hockeygymnasiet i Örnsköldsvik också. I Linköping hade vi ett sjukt bra lag och vi förlorade inte en enda match i grundserien, men att vinna här skulle nog vara snäppet mäktigare. Det är rätt att komma hem, det betyder jäkligt mycket.
Tacklingar är inte tillåtna för er, till skillnad från herrarna. Ni spelar också med galler medan de får ta bort det när de fyller 18. Vad tycker du om det?
– Jag tycker att de helt ska ta bort regeln om att vi inte får tacklas. Vi tacklas på träningar och matcher, det är ju inte som att vi inte får röra varandra och det är ju ändå tjej mot tjej, så det är inte som att möta en kille. Jag vill ha galler, det känns bättre på något sätt. Men jag tycker att vi ska ha möjligheten att välja själva.
Möter du några fördomar som kvinnlig hockeyspelare?
– Nej, inga alls. Jag spelade med killar när jag var yngre och det var en av de roligaste tiderna, det var liksom ingen skillnad. Jag har aldrig brytt mig.
För spelarna i Luleå Hockeys SHL-lag är hockeyn ett jobb som ger miljoninkomster. Du måste jobba på sidan av – känns det orättvist?
– Ja, men det är det väl. Skulle vi bara ha tio procent av vad de har så skulle vi klara oss. Jag jobbar halvtid på Lindgrens mode som min mamma äger, så det går att kombinera bra med träningen, men ibland blir det lite mindre än halvtid. Vi tränar alla dagar i veckan utom onsdagar, fyra timmar varje gång, så det tar mycket tid.
Ni kommer att spela hemmamatcher i både Luleå och Piteå – vad känns som hemmaplan?
– De flesta matcherna blir ju här i Luleå, vi kommer att köra några i Piteå, det är ju båda städernas lag. Jag har ju spelat mycket i Piteå, jag pendlade dit från Överkalix i nian för att spela. Men Coop Arena blir hemmaplan, så känns det.
Varför ska man komma och se er spela?
– För att få upp ögonen för damhockeyn, se att allt inte är så jäkla dåligt. Haha, nej men vi kan göra mycket för de unga tjejerna genom att visa oss och ta emot dem med öppna armar som bra förebilder, till exempel genom att vara med på deras träningar. Det är ju lite kul, fortsätter jag kanske sex år till så är de ju ikapp. Snart spelar vi tillsammans!