I butiksdelen känner man inte av värmen. Men så fort man tar ett steg in i glashyttan där tillverkningen pågår så börjar svettdropparna pressa sig fram i pannan. Det känns som en gräns mellan två klimatzoner, det där steget mellan försäljning och produktion. Och det är egentligen inte så konstigt. Visserligen är takhöjden sex meter men med glödande ugnar är rumstemperaturen snabbt uppe i 26-27 grader.
Sommartid är det ännu värre.
Det är då temperaturen kan stiga över 40 grader och det är då Linda och kollegan Linnea Olsson brukar ta en paus i arbetet för att gå ner till Piteälven för ett svalkande dopp.
Bara i glasugnen är det 1 160 grader och den håller sin arbetstemperatur dygnet runt. Det är en masugn i miniformat som rymmer 60 liter glas och som bara släcks ner vartannat år för renovering. Släckningen tar fem dagar, uppstarten lika länge.
– Den kräver 14 000 kilowatt i månaden, det är lika mycket som fem hushåll, upplyser Linda.
I den andra ugnen där glaset ska värmas är det ännu hetare. 1 300 grader. Och i den tredje ugnen som lite motsägelsefullt kallas för kylugn är det 500 grader. Det är här det färdiga glaset ska kallna över natten. Det fungerar nämligen inte att kyla ner glas i normal rumstemperatur.
Då kan det explodera.
Linda Isaksson funderade ett tag på keramik. Men efter en prova-på-utbildning på glasskolan i Orrefors var hon fast. Där fick hon gravera, slipa och blåsa och glädjen över att jobba med glas tog henne vidare till ett fördjupningsår. Linda fick sedan även ett stipendium för ett tredje utbildningsår.
Det var det konstnärliga uttrycket som hon gillade. Och snabbheten.
– Med keramik krävs det två-tre veckor innan man är klar med en sak medan man med glas bara behöver tio minuter för att färdigställa en idé. Det är det jag tycker om, säger hon.
Efter utbildningen jobbade Linda några år som glaskonstnär på ett glasbruk utanför Stockholm innan hon i mars 2005 startade Heta Hyttan och blev sin egen chef.
Företaget som har glastillverkning och butik i en lokal på Furunäset i Piteå har i dag tre anställda och Linda upplever att det just nu är fler förfrågningar än tidigare. Kunderna hittar till adressen.
Heta hyttan tar fram både bruksglas och ren glaskonst. Kreativiteten är viktig, att kunna ta fram förslag och förverkliga kundens önskemål.
I april lanserade Linda en ny kollektion med unika glasobjekt under det internationella varumärket Isli. Det är en numrerad serie om 500 exemplar med de exklusiva konstverken som hon gett namnet Roots. En karaff och vinglas med rotfot där glaset symboliserar ett träd. Idén föddes redan för ett år sedan och serien har gått bra i södra Sverige.
När det gäller prissättningen så brukar Linda titta på vilken nivå glaskonstnärerna i Stockholm ligger.
Utbildningen som Linda gick för 16 år sedan har förändrats. I dag är det mer fokus på design till skillnad mot tidigare då det var mer riktat mot hantverket.
Utbildningen är fortfarande populär trots att det är svårt att få jobb efteråt. Glasbruken hade börjat stängas ner redan när Linda utbildade sig och glasblåsare beskrivs i dag som ett döende yrke.
– Det är en svår bransch att komma in i, det är ingenting man bara hoppar på för skojs skull. Dels måste du ha en lärlingsplats och sedan 8–10 års erfarenhet om du ska lyckas få ett jobb, säger Linda.
Att blåsa glas är ett komplicerat hantverk. Tekniken som Linda använder är cirka 2 000 år gammal och användes redan under romartiden. Förutom teknik och snabbhet så handlar glasblåsaryrket om att ha en känsla för det man håller på med.
Att man måste ha stora lungor för att bli glasblåsare stämmer emellertid inte, det är en myt.
Vad krävs mer för att bli duktig?
– Att man är kreativ och tålmodig. Det tar tid att lära sig och man måste vara envis. Det är nu efter 10-15 som man är som bäst sedan går det utför i takt med att man börjar tappa snabbheten och smidigheten i fingrarna.
– Varje sak ska man göra minst hundra gånger innan det sitter. Men sedan är många saker lika varandra och kräver samma teknik. Med tiden så lär man sig att se hur glaset beter sig.
Varär du just nu, är du på toppen?
– Nej inte ännu (skratt), jag tror nog att jag har en bit kvar. Det känns som att det går bra tekniskt i alla fall.
Så hur länge tar det innan jag kan titulera mig glasblåsare?
– Det tar fem år innan man är glasblåsare sedan ytterligare åtta till tolv år innan man är mästare. Det är många moment och massor att lära sig.
Linda och Linnea demonstrerar tekniken genom att tillverka två exemplar av en glasskulptur som är vanlig som brölloppspresent. Ett kontverk som fått namnet Nu är det vi.
Samtidigt har det samlats kunder inne i butiksdelen som med stort intresse tittar in i glashyttan där Linda och Linnea arbetar i ett snabbt tempo.
Det handlar bara om sekunder för att glaset inte ska tappa sin glans.
De verkar oberörda av värmen. Linda säger att strålningsvärmen inte går att undvika men att man vänjer sig. Det gäller att vara vaksam över kroppens signaler och dricka mycket.
Det är svårare med de små glödlopporna som sprätter när glaset ska formas.
– De ger tredje gradens brännskador direkt, säger Linda och visar underarmarna.
Sedan fort sätter hon att forma det glödande glaset.