Hemmet är hennes tempel

I Magdalenas Urgells tvåa mitt i centrala Luleå är influenserna från hemlandet Chile starka. Redan i hallen möter dofter som snabbt förflyttar tanken till en annan kontinent, lång borta. Att Magdalena Urgell behöver en oas där hon kan samla nya krafter är inte sårt att förstå. Hon är intensiv och livfull och utstrålar en smittande energi. Hemma i lägenheten kan hon varva ner och samla kraft inför nya möten och nya människor. Kollegorna på Esperanza, den internationella kvinnoföreningen där hon är verksam sedan många år, brukar säga till Magdalena när det är dags att ta det lugnt. - Då åker jag på semester. Det enda sättet att få tyst på mig är när jag är i ett land där jag inte kan språket, säger hon och skrattar. Samlar nya krafter Trots att Magdalen Urgell har många vänner och ett arbete där hon träffar nya människor hela tiden, är det inte många som hon öppnar hemmets dörr för. Hon behöver en plats där hon kan vara för sig själv. När hon kommer hem lämnar hon kläderna i hallen, duschar och sätter på sig något skönt. Genom meditation och koncentration samlar hon nya krafter. Vid köksbordet får hon utlopp för sin kreativitet. Där låter hon fantasin flöda, antingen hon skriver eller ägnar sig åt konsthantverk. När andan faller på sätter hon på en CD med glada rytmer och dansar runt i lägenheten för sig själv. - Så här, säger hon och vips är hon igång och visar salsainspirerade rörelser till rytmerna av "Theres no mountain high enough" mitt på det parkettklädda vardagsrumsgolvet. Sover gör hon bara 4-5 timmar per natt. - Jag har inte tid att sova mer, säger hon. Som ett enda rum Magdalena Urgell har egentligen inget favoritrum, hela den stora och luftiga lägenheten känns som ett enda rum. Det är samma atmosfär överallt, ljust och luftigt med trämöbler, rena ytor och naturfärger. Det sydamerikanska kommer fram i exotiska energikickar som hon omger sig med; kuddar, bonader och överkast i starka färger och mönster - och framför allt i de fantastiska prylarna. Hon drar med oss in i sovrummet och pekar på något som närmast liknar ett altare. På hyllor är figurer uppställda; madonnor, dockor och minnen från världens alla hörn. Blicken dras till en stor madonnafigur, inbyggd i en vit kupol, omgärdad av grönska och stenar. - Den har jag gjort själv, säger Magdalena ivrigt och drar oss vidare in till köket. - Det här är Rafaela, säger hon och håller upp en hög, smal figur målad i fantastiska färger. På fönsterbrädan står fler figurer i olika utföranden. Det visar sig att Rafaela är en konstnär från Venezuela och Magdalena har själv tillverkat figuren, liksom de övriga som står i fönstret och vakar över hennes förehavanden. - Never att jag skulle sälja dem, säger hon bestämt och ställer varligt tillbaka statyetten i fönstret. Figurerna kommer till henne Hon berättar att figurerna bara kommer till henne, hon vet inte riktigt varför hon gör dem. Hon har många i sitt hem. Fler står i bokhyllan i vardagsrummet. Det började när hon blev sjuk och ordinerades vila. Hon låg i sängen en natt utan att få ro. Då klev hon upp och började göra en deg. Salt mjöl och vatten blandades med gips och tapetklister, material som blivit kvar efter en renovering. En lång, smal gestalt växte fram mellan hennes händer. Det var Rafaela. Hon visar fram en annan av sina skapelser, en kvinna med en lång klädnad. Vid bålen tittar två barnansikten fram. - Den här gjorde jag när Elisa, min dotter, for till Frankrike. Nu har hon två barn, Frank och Leo. Först långt senare förstod jag att det är henne figuren föreställer, säger hon eftertänksamt. På det runda träbordet i vardagsrummet står en ockrafärgad fruktskål som en väninna tillverkat. Bredvid ligger en konstbok om Frida Kahlo. - Jag tittar i den varje dag, det är min terapi, säger hon. De mustiga färgerna i Kahlos måleri känns intensivt närvarande i Magdalenas hem och i hennes konstnärliga figurer. Det sydamerikanska och chilenska har influerat henne på många sätt och hon säger att hennes bakgrund är hennes styrka. Magdalenas mor har också betytt väldigt mycket för henne. - Hon var en fantastisk kvinna, säger hon med värme i rösten. - Och en duktig healer, lägger hon till. Pratar ofta med mamman Modern, som tidigt blev änka och försörjde sig och de tre döttrarna genom att baka piroger och att kurera folk, lever inte längre men är starkt närvarande i Magdalenas liv. - Jag pratar ofta med henne. Hon brukar säga "Magda, ta det lugnt, du stressar och pratar för mycket", säger Magdalena och ställer sig på golvet med armarna rakt ut och vänder ansiktet mot taket och tittar upp, mot himlen någonstans där högt ovanför takåsarna. Det var hemma i Santiago Magdalenas stora intresse för samhällsfrågor väcktes. Hon utbildade sig inom medicin och mötte fattigdom och elände på sjukhusen i Chile där hon arbetade. Militärkuppen förde Magdalena och maken till Europa och så småningom till Sverige och Luleå. Sitt engagemang och intresse för människor får hon utlopp för på Esperanza, där hon arbetat i mer än tio år och som hon var med om att starta. - Esperanza är mitt internationella hem. Där finns mina systrar och där kan jag ge utlopp för den kraft jag inte kan ge till Sydamerika, säger hon.

Hemmet är hennes tempel

Att komma hem till Magdalena ­Urgell är att öppna dörren till en annan värld. Här förenas trä och nordiskt ljus med sydamerikanska influenser och exotiska detaljer. - Det här är mitt tempel. Här mediterar jag och samlar kraft, säger hon.

Att komma hem till Magdalena Urgell är att öppna dörren till en annan värld. Här förenas trä och nordiskt ljus med sydamerikanska influenser och exotiska detaljer. - Det här är mitt tempel. Här mediterar jag och samlar kraft, säger hon.