Hemmaliv på bortaplan

Luleå sensommaren 2007. Hugo, knappt ett och ett halv år gammal, korsar köksgolvet med säkra steg. I högra handen har han den nya favoritleksaken i ett fast grepp. Siktet är inställt på mamma som står vid diskbänken och rör om i grötskålen. Det nalkas frukost och om bara någon timme bär det av mot Kallax. - Mamma, säger han och pekar den lilla plasthammaren mot Maria. Sedan 4 veckor tillbaka finns pappa Emil i familjens nya hemstad Hämeenlinna, på svenska benämnd som Tavastehus, knappt en timmes bilfärd från Helsingfors. Där har han både hunnit bekanta sig med sina nya arbetskompisar och hunnit spela en del träningsmatcher. Emil är nämligen hockeyspelare och spelar med HPK, Hämeenlinnan Pallokerho, i SM-Liiga, den finska motsvarigheten till svenska elitserien. - Hugo, nu måste vi skynda oss! I det som en tid fungerat som tillfälligt boende för Maria och Hugo i Luleå börjar det bli bråttom. Hugo vill inte äta upp sin gröt och Maria försöker få ordning på de få men välfyllda väskorna som rymmer i princip hela familjens liv. Redan förra året provade de på att bo utomlands. Också då i Finland när Emil spelade med SaiPa i Lappeenranta i sydöstra Finland, fem mil från den ryska gränsen. Men nu är det annorlunda. I samma veva som flytten till Hämeenlinna, sade de upp sin lägenhet i Luleå och har inte längre någon fast punkt att återkomma till. Snuttekudden är med
Hämeenlinna vintern 2007. I den ljusa och luftiga trean som familjen numera kallar sitt hem, har Hugo precis vaknat. Han har dock redan hunnit hämta favoritbilarna och kör runt på köksgolvet. Emil plockar fram frukosten och förklarar för Hugo att han snart ska iväg på värmning inför kvällens match. -Idakdtten! säger Hugo glatt och syftar på målvakten som är favoritspelaren på isen under pappas matcher. Hugo verkar nöjd och har snabbt accepterat sitt nya liv i Finland. - Första svängen till Lappeenranta var Hugo bara fyra månader, så då märkte han nog inte så mycket. När vi kom hit till Hämeenlinna anpassade han sig fort. Vi hade med saker som betyder något för honom, till exempel snuttekudden och nallar. Men vi har alltid varit runt mycket och han är van att sova på olika ställen och leka i olika miljöer. Så länge jag eller Emil är med så är han trygg, säger Maria. Storhandling och barnsång
När Emil fick ett kontraktsförslag från Hämeenlinna förra året var det ingen tvekan om att tacka ja från varken hans eller Marias sida. Eftersom de redan testat livet i Finland vad beslutet egentligen ganska enkelt. - Finland är ju väldigt likt Sverige med allt från storhandling till barnsång och andra aktiviteter. Landets struktur och sociala trygghet gör också att man känner sig mer som hemma. Det enda som vi inte känner oss trygga med är språket faktiskt. Vi kan inte många ord på finska, men tur att det finns folk som pratar engelska, skrattar Maria. - För oss har det egentligen rullat på som tidigare. Vi lever som vi gjorde i Sverige. Enda skillnaden är att vi inte har lika många att umgås med och hälsa på, säger Emil och fortsätter skrattandes: -Sedan kan vi verkligen sakna svenska mataffärer! Även om förpackningarna har svensk text. Det är lite skillnad i upplägget i butikerna här. Men vi kanske inte har vant oss ännu. -Ja, och tidningar och böcker saknar jag. Att bara få bläddra i en vanlig dagstidning. Det tar man nästan förgivet hemma, fyller Maria i. Som hemmamamma gör Maria ungefär samma saker på dagarna med Hugo som de svenska mammorna gör med sina barn. De går till lekparken och öppna förskolan. Och när Emil är hemma passar de på att åka på badhuset eller på små utflykter. Stimulerar språket
Men finns det någon oro kring Hugo? Med språket och i viss grad stimulansen? - Nej, vi försöker stimulera språket med svenska sånger och böcker. Sen pratar vi i ett med Hugo. Visst saknar vi ju svensktalande kompisar åt honom, men att lära sig några ord på finska och engelska skadar ju inte, säger Maria. Men att lämna det som under en lång tid varit ens hem, lämna trygghet, vänner och vanor - kan man verkligen känna sig som hemma på så kort tid? Känns det inte som att ni bara har "pausat" det verkliga livet? - Lägenheten vi bott in oss i känns som vårt hem nu. Sen känner man sig lite utanför, eller vad ska man säga? Eftersom man inte förstår språket… Det kanske gör att man ibland känner sig som tillfälliga gäster. Men vi har ju svensk TV och kan kommunicera med Sverige, även om det ändå är annorlunda att inte kunna följa med i samhället här. Sen bara att inte kunna svara tillbaka på finska på allt småprat, säger Maria och fortsätter: - Vi vet ju inte hur länge vi blir kvar här men vi försöker att inte se det som att vi har begränsat med tid. Vardagen rullar bara på. Sen är det ju en annan sak att man kanske inte kan planera långsiktigt med boende och så. Utvecklas som familj
Både Emil och Maria säger sig ha blivit mer sammansvetsad som familj sedan de lämnade Sverige. Redan innan flytten har de alltid delat ansvaret med Hugo och över huvud taget gjort mycket saker tillsammans, hela familjen. Nu har de ännu mer tid tillsammans och är helt enkelt tvungna att klara allting själva då familj och riktigt nära vänner inte finns till hands. Trots det kan de definitivt tänka sig att stanna utomlands ytterligare en tid. Skulle ni rent av rekommendera andra att ta en tid utomlands? - Om man har möjlighet och inte har något som håller fast en. Det är kanske inte alla som skulle passa för det. Man får verkligen ställa in sig på att vara utåtriktad och ta för sig för att kunna trivas tror jag. Det är många nya människor att knyta kontakt med, bygga upp ett socialt nätverk på nytt, säger Maria. Vilka tips skulle ni ge till en familj som bestämt sig för att bo utomlands? - Att vara öppen och försöka ta till sig ny information och vara beredd på att lösa många småsaker man inte tänkt på. Det är inte alltid så lätt! Men jag tror inte skillnaden att flytta till ett nytt land är så mycket större än att flytta till en annan stad i Sverige, säger Emil och fortsätter: -Sedan tror jag att man kan utvecklas som person och familj. När man ställs inför nya situationer tror jag bara att det är nyttigt.