Lördagen den 25 april väcktes Lovisa Bergdahl av ett telefonsamtal från sin pappa. ”Vilken tur att du har kommit hem, för nu har det varit en jättestor jordbävning i Nepal”, sa han. Lovisa började direkt söka information på nätet där jordbävningen beskrevs som den kraftigaste på 80 år i landet. Skalvets epicentrum låg nordväst om huvudstadenKatmandu och mätte 7,8 på richterskalan.
Lovisa skickade ett textmeddelande till sin kusin Maja Pekkari som varit med henne i Nepal bara fyra dagar innan katastrofen. Via media tog de del av rapporterna som spred sig över världen och som målade upp en bild som förvärrades för varje timme. Antalet dödsoffer fortsatte att stiga och bilderna från området visade raserade hus och förtvivlade människor. Bland alla byggnader som kollapsat fanns tornet Dharahara i Katmandu som med sina 62 meter varit ett historiskt landmärke. Tornet var en av många platser som Maja och Lovisa hade besökt under sin volontärresa till Asphodel public school. Platsen låg på tiominuters gångavstånd från skolan. Lovisa och Maja befarade att skolan och alla barn gått samma fruktansvärda öde till mötes som Dharahara-tornet.
– Vi hade ingen aning om vad som hänt skolan och alla barn som vi träffat bara några dagar tidigare. Jag tror aldrig jag känt mig så orolig tidigare i mitt liv, säger Lovisa.
Maja och Lovisa försökte ringa till skolpersonalens mobiltelefoner men fick inget svar. Oron växte. När de ringde till skolans fasta telefon var det till slut någon som svarade. I bakgrunden var det kaos. Folk sprang omkring och det var högljudda röster.
Personen i telefonen pratade nepalesiska och det tog en stund innan en engelsktalande kvinna tog över och kunde ge knapphändig information om läget.
”We are fine, we are fine” sa rösten.
Sedan bröts samtalet.
Skolan i Svartlå har haft fadderverksamhet och ett samarbete med Asphodel public school sedan 1999. Skolan som står för fred och kärlek har cirka femhundra elever där runt 60 bor i själva skolbyggnaden. Standarden är låg. Bänkar och skåp är slitna, det finns inga ytterdörrar, inga fönster och golven är gjorda av betong. När det blir för kallt sitter eleverna med jackorna på sig.
Det finns inget rinnande varmvatten så när Lovisa och Maja skulle duscha slog de på en liten varmvattenberedare och använde små skopor för att hälla vatten på sig.
– Rektorn som hade varit i Sverige tyckte de var jobbigt att standarden var så låg och bad hela tiden om ursäkt för det. Vi förklarade att det var helt okej för oss och att vi inte förväntat oss att det skulle vara som hemma, säger Maja.
De upptäckte snabbt att skolbarnen saknade enkla saker som leksaker och ritpapper. De bestämde sig för att använda egna pengar för att köpa in lite saker och fick direkt sina föräldrar med på idén. Lovisa och Maja hade varit i Katmandu en vecka när de gjorde ett facebookinlägg med uppgifter var man kunde svischa pengar. Den spontana insamlingen var i första hand tänkt för nära och kära.
De gjorde inlägget på en lördagkväll och en sista koll innan de släckte för natten visade att de fått in 1500 kronor. Maja och Lovisa somnade med ett leende på läpparna, glada över att de nu kunde köpa lite leksaker åt barnen. Hela söndagen var de på utflykt i bergen kring Katmandu och när de kom tillbaka så gick de till ett personalrum där det fanns till gång till Wifi. Det började plinga i deras telefoner. Med stor förvåning såg de att insamlingen nu låg på 15.000 kronor. På måndagsmorgonen var de uppe i 25.000.
– Det gick så himla snabbt och vi fattade inte vad som hände. Det var jättehäftigt att se hur det via facebook kunde spridas så snabbt till så många, säger Lovisa.
– Det kom pengar och hälsningar från hela Sverige, folk vi inte kände, inflikar Maja.
Facebookinsamlingen stannade på 51.000 kronor.
När Lovisa och Maja lät barnen skriva ner vilka leksaker de helst ville ha blev de överraskade av önskelistorna. Det som var populärast var dammsugare, strykjärn, gardiner, klockor och mattor.
Speciellt dammsugaren blev en favorit på bland skolbarnen.
– De hade aldrig sett eller hört en dammsugare tidigare så när vi startade den blev de nästan lite rädda, säger Maja och skrattar.
De använde även pengarna till att köpa sängar, madrasser, leksaker, datorer och sista dagen innan de åkte hem delade de ut skrivblock med penna och sudd till alla femhundra elever.
Ett dygn efter jordbävningen kom det första livstecknet från skolan. Det var en av rektorerna som ringde Maja. Deras mobilnät hade börjat fungera igen.
Hon berättade att skolan stod kvar och att alla som var i skolan under skalvet hade klarat sig. Problemet var att katastrofen inträffade på en lördag när skolan är stängd så de 450 elever som inte bor på skolan var då utspridda över hela Katmandu. Tiden efter jordbävningen höll skolan stängt i väntan på att samhället skulle börja fungera igen. De inackorderade barnen har under den här tiden sovit utomhus på skolgården på grund av kraftiga efterskalv.
– Det känns bra att vi köpte filtar och kuddar åt dem för att kunna hålla värmen, och spel som de har kunnat roa sig med, säger Maja som tyckte det var jättejobbigt att komma hem och känna saknaden efter alla barnen.
– Man kände sig så totalt hjälplös efter jordbävningen, säger Maja.
Lovisa beskriver en jobbig känsla som hela tiden legat och gnagt i kroppen.
– Det kändes så orättvist att det skiljer så mycket mellan våra länder, att vi har det så bra medan de måste kämpa så mycket. Och sedan inträffar det här och då tänker man att det återigen är en grej som vi i Sverige är så totalt skyddade mot, säger hon.
Skolan i Katmandu öppnade igen i söndags – fem veckor efter skalvet.
På valborgsmässoafton genomförde Maja och Lovisa en ytterligare en insamling. Kring majbrasan i Svartlå tog dem kollekt som resulterade i 15.000 kronor. De skrev ett inlägg på facebook och berättade att det fanns möjlighet att skänka pengar igen på samma sätt som tre veckor tidigare. Det gav ytterligare 6.000 kronor. Det kom även in ett stort bidrag på 11.000 kronor från en insamling i södra Sverige där initiativtagaren ville att Lovisa och Maja skulle få pengarna.
De har även arrangerat en välgörenhetskonsert tillsammans med musikgymnasiet i Boden där insamlingen gav 18.000 kronor.
När de båda volontärerna summerar bidragen så känns det lite bättre mitt i all oro. De hoppades på 1500 kronor men det slutade med drygt 100.000.
Båda är överens om att de vill återvända till Asphodel public school i Katmandu.
– Det vore kul att åka tillbaka ganska snart eftersom det är nu de behöver hjälpen som mest, säger Maja.