Ibland blir jag helt förundrad över hur starka människor kan vara.
– Jag känner mig som kärringen som gud glömde. Det är tur att man har humor, annars hade man inte överlevt, säger Siv, 54, till Norrbottens-Kuriren.
En ohållbar situation på jobbet gjorde att hon sökte sig från ett litet samhälle till Luleå. Men här får hon ingen bostad. Sedan ett år är Siv hemlös och gör vad hon kan för att klara dagen.
Mellan klockan 19 och 07.45 kan hon vara på Rias natthärbärge. På morgonen tar hon oftast en promenad till Stadsparken, följt av en kopp kaffe på bensinmacken. Resten av dagen spenderar hon ofta på Kulturens hus, där hon läser och sitter vid datorn.
– När jag mådde som sämst fick jag betalningsanmärkningar. Nu får jag ingen lägenhet, säger Siv.
Enligt Socialstyrelsen var 16 personer akut hemlösa i Luleå 2012. 37 personer var intagna på fängelser eller behandlingshem. 299 personer bodde i tillfälliga lösningar – till exempel boenden där kommunen står för förstahandskontraktet. Ytterligare 68 personer bodde tillfälligt inneboende hos någon.
Förmodligen finns det ett mörkertal. Människor som marginaliserats så till den milda grad att de saknar bostad känner oftast en berättigad misstro mot samhället och drar sig undan myndigheterna.
Både Socialförvaltningen i Luleå, Länsstyrelsen i Norrbotten och den svenska Socialstyrelsen ser bostadsbristen som en viktig anledning till hemlösheten. Visst är det ett bostadspolitiskt misslyckande att människor i välfärdslandet Sverige saknar tak över huvudet. Men problemet med hemlöshet går betydligt djupare än så.
Samhällsklimatet hårdnar. De svenska inkomstklyftorna växer snabbast bland OECD-länderna. Även Statistiska centralbyråns statistik visar på dramatiskt ökande klyftor. Den tiondel som tjänar mest har fått 76 procent mer att röra sig med de senaste 20 åren, medan den tiondel som tjänar minst bara har fått 7 procent.
I ett samhälle med allt större klyftor finns allt mindre förståelse för människor som har det svårt. Som är sjuka och arbetslösa till exempel. När samhällsdebatten delar in folk i ”de som gör rätt för sig” och ”de som är lata” blir viljan till solidariska lösningar allt svagare. Utsatta människor utmålas som en särskild sort. Medvetenheten om att vi alla kan hamna i en utsatt position försvinner.
Det blir allt enklare för makthavarna att lämna de fattigaste därhän – inte minst för att marginaliserade människor har väldigt svårt att göra sig hörda i samhällsdebatten. De har fullt upp med att klara sin överlevnad.
Den yttersta konsekvensen av ett sådant samhällsklimat är att fattigdom kriminaliseras. I tid och otid hörs politiska förslag om att tiggare borde bestraffas. Människor som söker hjälp av sina medmänniskor på gatan påstås ofta vara en del av internationella tiggarligor.
Det är en modern myt. Stockholmspolisen säger till exempel att inget tyder på att tiggeri hör samman med människohandel eller organiserad brottslighet.
Vissa människor har på grund av klassklyftorna större risk än andra att bli hemlösa. Men det kunde vara du. Det kunde vara jag. Som på grund av en rad olyckliga omständigheter i livet hamnar på gatan. Den insikten måste samhällets bostadspolitik, socialpolitik och gemensamma skyddsnät alltid utgå från.
Välfärden är aldrig starkare än sin svagaste länk. Så länge en enda av oss saknar tak över huvudet har välfärden misslyckats. Jag vet att det låter uppfordrande. Men det är sant.