Helt odödligt bra

Let The Good Times Roll
Bill Wyman?s Rhythm Kings ? med Bill Wyman, Albert Lee, Andy Fairweather Low, Terry Taylor, Chris Stainton, Beverly Skeete, Graham Broad, Nick Payn, Frank Mead
Special Guest: Eddie Floyd
Hildursborg, Boden
Lördag 15/10?05

Norrbottens län2005-10-17 06:30
ROLF NILSÉN
Drömmen skulle ju vara att få gå ut på krogen med de här gubbarna och prata musikerminnen med dem där ...<br>Bill Wyman?s Rhythm Kings består av ett gäng hårt ärrade manliga veteranmusiker, samt av en med jättelik röst försedd men kanske inte lika veterantyngd kvinna, som spelar den musik som de tycker är allra skojigast att spela. Och som gör detta på ett både instinktivt, direkt trivselframkallande, energiskt men även behagligt informellt sätt.<br>Bill Wyman själv, med sin bas, är egentligen den som tillför allra minst. Han var inte den livligaste under alla sina år i Rolling Stones och han tar inte ihjäl sig nu heller.<br>Men vid ett tillfälle öppnar han i alla fall munnen och sjunger You Never Can Tell, av Chuck Berry, som hela bandet i övrigt ägnar sig åt att riva loss så metodiskt som möjligt.<br>Sedan återgår han till sin lätt undanskymda roll som orubblig basist. Det är de andra bandmedlemmarna som sköter det mesta av grovjobbet här. Och detta gör de på ett väsentligt kreativitetsbefrämjande sätt.<br>Vi talar här om musiker som har spelat med storheter som Joe Cocker, George Harrison, Paul McCartney, Jerry Lee Lewis, Emmylou Harris, Eric Clapton, Dave Edmunds, Nick Lowe, B.B. King, Lonnie Donegan, Phil Collins, Jeff Beck, Bryan Adams, Annie Lennox, Jamirioquai, Van Morrison och många, många flera också.<br>Då blir ju kompetensen gärna okrossbar och rutinen överväldigande. Men dessa Rhythm Kings lät för sin del aldrig rutinen förvandlas till något självändamål. Det hade de alldeles för roligt uppe på scenen för att ha tid med.<br>Att bara få se ? och höra ? gitarrlegenden Albert Lee plocka sig in till de absoluta beståndsdelarna av Muleskinner Blues är ju ? lika med en nära döden-upplevelse. <br>Lees gitarrteknik är expressivt forcerande och glimrande och han kommer aldrig ens i närheten av något misstag. Han var en av kvällens självklara dynamos och han representerade en fullständigt enorm form av spelglädje.<br>Lite längre bort på scenen, från Albert Lee räknat, stod den numera ganska så skalliga gitarristen Andy Fairweather-Low och fyrade av sina egna attacker och explosioner. <br>Det han gjorde i bluesmannen Jimmy Reeds Bright Lights, Big City var oantastligt och tungt passionerat. I jämlika beståndsdelar. Detsamma för gamla hårdföra Mystery Train också. En version som glödde.<br>Och så sångerskan Beverly Skeete. Hon pumpade in vitalitet i nummer som Flatfoot Sam, en Ray Charles-hyllning, ett exempel på det som Jackie Wilson brukade ha för sig och mot slutet av den generösa showen sopade hon undan allt annat med en kniv rakt in i bröstet ? i och med först George Harrisons Taxman och sedan Nina Simones I Put A Spell On You.<br>De två saxofonisterna Frank Mead och Nick Payn var, förutom deras enorma musikalitet, även mycket roliga att titta på. Faktum är att de uppträdde som om de ramlat ut ur rollistan till någon engelsk 50-talskomedi ? plötsligt spontandansande, kaxigt saxduellerande, ackompanjerande på maracas och hela tiden lurigt trixande på scenen. De bidrog starkt till atmosfären.<br>Men ingen av de övriga mänskliga pusselbitarna på scenen hade kunnat räknas bort heller. Pianisten Chris Stainton med sitt ihållande boogie-cajun-gung i All Night Long, gitarristen Terry Taylor knäckande in för fullt i Gene Vincents Race With the Devil, där även Albert Lee och Andy Fairweather-Low mycket aktivt hjälpte till, och hela det övriga paketet också.<br>Soul-legenden Eddie Floyd, från legendariska skivbolaget Stax i Memphis, var gästartist och gjorde Sam & Daves Soul Man och Wilson Picketts 6?3?5?4?7?8?9. Mästerskapsvarning. Och Floyd kom tillbaka senare och lät sig då representeras med sin egen signatur Knock On Wood och Raise Your Hand. <br>Bill Wyman?s Rhythm Kings spelade en repertoar som bestod av jazzig jump blues, ren rock, country, rockabilly, blues och soul. I princip allt, alltså. Till och med gospel, för vid ett tillfälle flög fan i dem och då gjorde de något himlastormande av I Shall Not Be Moved.<br>Mot slutet av giget var hela scenen ett enda party, en av saxo-fonisterna spelade klarinett och det gick helt enkelt inte att ha det roligare än just så här.<br>Till sist spelade de Johnny Burnettes rockabilly-mördare Tear It Up och då var det farligt nära att hela Hildursborg bara lättade från förtöjningarna och flög i väg någonstans.<br>Albert Lee, Terry Taylor och Andy Fairweather-Low spelgalopperade snabbare än någonsin, Eddie Floyd dansade omkring och tömde sina fickor på papperslappar och rev sönder dem och kastade upp bitarna i luften som konfetti (?Tear it up?: riv sönder det, get it?) och samtliga spelade som om livet hängde på det.<br>Så just det: det här var odödligt bra och ingenting annat.<br>Let the Good Times Roll, som hela showen karakteriserades som. Just på pricken exakt precis så. <br><br>En intervju med Bill Wyman återfinns på nöje, sidan 19.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!