Sommaren kom, sommaren gick och nu räknar den Wiik-Lindvallska familjen till tre skofetischister i flocken. Husets ömma moder hör sedan födseln till dem som ständigt snubblar över nya måste-bara-ha modeller med klack, utan klack, med snörning och utan, stövlar och tofflor att fylla skohyllorna hemma med. <br> Bebin går i mammas fotspår. Fast på sitt eget sätt.<br>Han rejsar runt i lära-gå-stolen och innan man hunnit blinka har han stulit en sko i hallen ? företrädesvis den lortigaste gympaskon av alla ? och fortsatt till ett undanskymt hörn av huset där han i lugn och ro får mumsa och tugga på den sandiga dojan som en stund. Innan han upptäcks och med ett flin biter sig ännu hårdare fast i bytet.<br>Nu har han fått konkurrens! <br>Syrran är nästan lika skotokig som bebin och vore det inte för att hon bara är en tvärhand hög (och därmed inte särskilt stark) så skulle vi få leta oss fördärvade efter gömda dojor.<br>Etter värre är det med strumpor, som även lilla Syrran med lätthet bär iväg.<br>Syrran och bebin ingick omgående ett avtal, en pakt: bebin sliter av sig strumporna, Syrran nappar snabbt tag i dem, springer iväg och gömmer sig tillsammans med bytet ? i vinbärsbusken, under sängen, i hundbädden eller någon annastans. <br>Att finna ett komplett par bebistrumpor är numera en riktig ?mission impossible?, man får istället fråga sig om en randig strumpa bäst passar ihop med en prickig eller enfärgad?<br> Fullt utvecklat samarbete<br>Familjens två yngsta håller såklart ihop också vid middagstid, Syrran insåg omedelbart vem man ska hålla sig nära om man vill ha en liten chans att smaka annat än torra hundkulor (som luktar illa, jag förstår henne). Samarbetet funkar till fullo även här, kanske också till makens glädje ? dammsugaren har snart blivit ett överflödigt redskap i huset.<br>Barnvagnen har dessutom blivit tvillingvagn, den samsas de två små också om, gå i koppel är nämligen inget för Syrran. <br>Visst, hon låter sig kopplas men hon går inte, varken fint eller fult. Hon står still. Tills någon lyfter upp henne och låter henne åka vagn med bebin, alternativt vackert bär henne under promenaden. <br>Koppelpromenaderna har därmed fått en helt ny dimension. <br>Jag inser att vi behöver dresseras, vi är i behov av hjälp och plitar därför ner ?valpkurs? (men tänker med skräck på hur utskrattade vi kommer att bli, Syrran och jag) på vår lååååånga höstlista. <br> Prinsesstillvaro i soffan<br>Vardagen är ju här och det med besked, den stormar varje höst in med ett galet tempo. Varför blir man förvånad? <br>Föräldramöten, scoutträffar, fotbollsmatcher, fikaförsäljning, garderobsrensning, basketupptakter ... allt på en gång! <br>Inte undra på att Syrran bara lyfter på ögonbrynen och vänder ryggen till, innan hon somnar om på den mjuka kudden i soffan. Dit vi förstås fått lyfta henne. <br>Syrran vet exakt hur en liten prinsessa ska behandlas.<br> Taggig och elak<br>Då vi också ägnat oss åt en annan sorts lyft i sommar frågar jag mig en sak; är det inte meningen att igelkottar ska vara små, visserligen taggiga, men beskedliga djur? Som är till god nytta och trevnad i trädgården men vid åsynen av människor drar sig diskret undan i buskarna, alternativt rullar ihop sig till en ?osynlig? boll?<br>Bah, sånt tjafs sysslar inte kvarterets igelkott med! Glöm allt det ni lärt er om oförargliga kottar. Vi har nämligen stiftat bekantskap med mördarigelkotten i sommar. <br>Hela grannskapet förenades i kampen mot galenkotten sedan den jagat barnen, ilsket bitit sig fast i piassavakvasten samt till och med klättrat upp för husens entrétrappor.<br>Trenne kraftiga familjefäder samarbetade med att försiktigt, försiktigt lyfta den fridlysta kotten på en spade och bära över den i lilla skogen bakom husen. Bara ett par timmar senare var kotten tillbaka, ilsknare än någonsin. Resten av sommaren har vi tassat på tå för att inte störa mördarigelkotten. <br> Nu hoppas vi att han snart går och lägger sig och inte vaknar på fel sida till våren. <br>
