Helgkrönikan: Plötslig klarsyn i feberdimmorna

Det är inte vid så många tillfällen i tillvaron man tillåts eller tillåter sig att reflektera över saker och ting. Det talas mycket nuförtiden om mindfulness och förmågan att vara närvarande i det man gör och upplever. Om man inte förmår utföra detta som en medveten handling kanske kroppen ser till att göra det åt en. För någon vecka sedan valde i alla fall min kropp att tillfälligt kapitulera till fördel för en yttre fiende, förmodligen ett virus, som genast tog chansen att parasitera sin nya värd fullt ut. Detta gav genast resultat i rejält hög feber, brummande hosta och spränghuvudvärk. Det var förmodligen fråga om helgardering för att se till att jag inte med medikamenters hjälp och inflytande skulle förmå mig att hålla mig i upprätt position någon längre stund. Under ett par dygn befann jag mig i drömmens och feberyrans besynnerliga värld. Ett tillstånd mellan sömn och vakenhet, där man ibland får anledning att ifrågasätta sina egna sinnen. Men det är också en plats där utrymme finns för andra upplevelser som annars obönhörligt sållas bort av vår rationella uppfattning av tid och rum. Tilldelas hjärnan lite mer utrymme kan den minsann bjuda på show. Tankarna skingrades
Flera mer eller mindre bisarra syner passerade förbi. I en av dem satt min mor och farmor på sängänden. Pappa var också där, han stod bredvid mamma. Eftersom ingen av dem längre är i livet var jag en smula förundrad men i en febersyn är ju ingenting egentligen konstigt. Farmor hade, som så ofta, en vattenkanna i handen. Mamma hade på sig en kofta hon stickat av växtfärgat garn. Mina tankar flydde strax iväg till det tillfälle då ett par av dessa garner färgades. Det var sensommar och min mor hade, förmodligen av omsorg om mig, bjudit in mig på mödrars vis i en kreativ syssla för att skingra tankarna. Antagligen uppfattade hon att jag var nedstämd eller dämpad av någon anledning och ville på detta sätt hjälpa och hela. Jag visste väl kanske inte så mycket då om hur händernas sysslor kan ge näring och lugn till ett splittrat sinne. Men det visste hon, och det var hennes gåva till mig, den dagen. Vi byggde en eldstad av stenar på tomten och drog härvor av ullgarn växelvis med två pinnar genom det ångande koket i den stora kitteln. Vackra gula och rosaröda nyanser blev det. Björklöv och krapp. Samtalet var knappt, de få orden rörde bara hantverket, kommunikationen var trots det rik. Diskmaskinens brus trängde in i dimman
Vid ett annat, tidigare tillfälle, när jag var barn och kände mig ledsen, tog hon med mig för att köpa penslar och färg. Sedan målade vi skrivbordet i mitt flickrum. Nya färgglada gardiner hjälpte hon mig också att sy. Enkla åtgärder kan tyckas, men de bringade, både i handling och uttryck, inte bara färg till mitt rum utan också till mitt grånade humör. Med dofterna av de kokande växterna kvar i näsborrarna drogs jag tillbaka till verkligheten igen. Diskmaskinens brus trängde åter igenom feberdimmorna, dotterns ljusa röst klingade i vardagsrummet, hennes fars mörkare hördes till svar. Just i det ögonblicket kände jag hur stark och betydelsefull denna vardagliga bild av trygghet och liv blev för mig. Jag låg där och kände helt plötsligt hur tacksam jag var över att även om jag kände mig rätt eländig just då, så skulle jag faktiskt snart bli frisk och kunna delta till fullo igen i det där fantastiska som ägde rum utanför rummet där jag låg. En påminnelse om det självklara
Nu är det ju kanske lätt att bli sentimental eller till och med lite dramatisk när man har feber, men ändå. Kanske måste man ibland påminnas om just det, det där som man faktiskt kan ha helt nära men som man också alltför ofta tar för självklart. Om det då var mina bortgångna nära och kära eller mitt eget undermedvetna i en febrig hallucination som hjälpte mig med det, kanske inte spelar någon roll. Huvudsaken är att jag fick tillfälle att vara i just det ögonblicket. Kanske hade jag inte hunnit se det om inte febern dragit ner mig. Kanske jag skulle ha sett men inte förstått. Kanske hade jag aldrig förstått att uppskatta fördelarna med en febertopp.