Helgkrönikan: Nu laddar jag inför slutspurten

Jag har börjat den mentala uppladdningen inför julens sista förberedelser. Det krävs en hel del kraft och energi för att orka hänga kvar i shoppingkarusellen när allt snurrar fortare och fortare och man riskerar bli avkastad med ett brak i en hög av färdigkokta skinkor och rödkålskonserver. Förra julen skulle jag komplettera julhandlandet morgonen före julafton med en endaste futtig vara - hovmästarsås till laxen. Hade jag vetat vad som väntade skulle jag med kraft ha intalat mig att gravlax smakar minst lika bra om inte bättre utan sås. Men - ska det vara så ska det. Jag startar tidigt för att hänga på låset, vilket jag tror jag ska få göra mol allen i tidig och kulen vintermorgon. Ack så fel jag har. Parkeringen är redan full av blivande torpedkunder i bilar som puttrar ikapp på tomgång. Det ligger spänd förväntan i luften. Ingen kliver ut, alla väntar ut varandra. Plötsligt öppnas en bildörr och en man stegar fram. Han befriar en kundvagn från dess boja. Därefter placerar han sig kloss mot de stängda glasdörrarna. Sedan händer allt på en gång. Bildörr efter bildörr öppnas och snart har människor och kundvagnar bildat ett spretigt ståltrådsaktigt kluster framför de fortfarande lika slutna skjutdörrarna. Sju minuter till öppning. Ingen talar, allt är tyst. Spända muskler och flackande ögon
Jag börjar känna mig lite olustig. Ska jag hänga på eller ska jag vänta? Vet de mer än jag? Har de fått information som jag har missat? Kanske finns det bara tre burkar gravlaxsås kvar? I halvpanik glider jag snabbt ur bilen och greppar en kundvagn jag också. Jag ställer mig i utkanten av kundvagnsnystanet för att vänta och fundera över hur jag snabbt ska kunna positionera mig när proppen släpper. Något rör sig inne i butiken. Muskler spänns, ögon flackar. Efter detta blir händelseförloppet ett töcken. Någon måste i alla fall ha öppnat dörrarna för strax inser jag att jag befinner mig mitt i ett rasslande kundvagnsrace på stormarknadens motorväg. Jag gör misstaget att vika av mot majonnäsen och sedan är jag räddningslöst förlorad. Att hitta en påfart är nästintill omöjligt. Jag försöker tränga mig in igen i en lucka mellan två monstervagnar men någon annan mer uppmärksam, eller kanske mer motiverad, kör plötsligt om på insidan. Alltid fel kö
Med glasartad blick och båda händerna på handtagen för allvarliga män vagnarna framåt med hiskelig fart mot målet. När syltan och pastejerna ska bärgas gäller det att vara först. I bakvattnet går kvinnorna och strosar och samlar. Männen går på jakt med shoppinglistan höjd till strid. Efter godkännande läggs bytena ner. Det verkar finnas en väl utvecklad shoppingstrategi hos somliga. En noga genomarbetad logisitisk plan som går ut på att 1: Komma först in i butiken när den öppnar. 2: Hinna före alla andra för att ta en nummerlapp i charken. (En oerhört avgörande punkt så här års.) 3: Beta av listan på kortast möjliga tid. 4: Hitta snabbaste kön i kassan. Själv gör jag i regel helt tvärtom. 1: Jag är aldrig först. 2: Jag glömmer att ta en nummerlapp i charken så jag får nöja mig med vakuumpackat. 3: Har jag en lista så glömmer jag den hemma. 4: Jag ställer mig alltid i fel kö (i det fallet finns inga undantag som bekräftar den berömda regeln). I år blir det hemfixat
Vid det här tillfället drogs jag med så till den grad i det rådande tempot att jag småsprang i labyrinten mellan butiksskeppen med en ensam såsburk som rasslade runt på kundvagnens botten - mot målet, det vill säga kassan. Där var det till min stora förvåning helt tomt. Alla andra helgstirriga kunder uppehöll sig fortfarande irrandes inne i butiken någonstans bland dadlarna (som ingen någonsin äter) och paranötterna (en av julens största utmaningar). Detta var utan undantag den märkligaste shoppingrunda jag gjort. Jag betalade min såsburk och återvände hemåt innan midvintermorgonen ännu grytt. Nåja, när det väl var dags att dansa ut julen, när skinkskärven stilla sjöng på sista versen kompad av lutfisk och fårfiol - kort sagt - när allt annat var slut, så fanns det i alla fall en rejäl klick hovmästarsås kvar i kylen. I år ger jag mig på att göra såsen själv. Hur det gick med den saken kanske kan bli en bra krönika till nästa jul ... God jul!