Sakta men säkert börjar hjärnan och kroppen att ställa om sig till vardagen igen.<BR>Efter att ha tillbringat fyra veckor på andra sidan jordklotet verkar det ta sin tid att komma hem och landa på riktigt. <BR>Den första glädjeyran över att ha en toalett med sittring och som dessutom går att spola, har lagt sig. Likaså lyckan över att kunna ta ett glas rent vatten ur kranen och duscha varmt. Nu är det återanpassning till vardagen och ihopsamling av minnen och erfarenheter som gäller. <BR>En erfarenhet att ta med sig till nästa resa ut i världen är det universella språket. Jag har inte kunnat prata det tidigare och om jag ska vara helt ärlig så visste jag inte ens om att det existerade. <BR>Engelskan har funkat finfint, men så mycket lättare det blev när jag helt plötsligt upptäckte att jag också kunde det universella språket. För som hundägare kommer det tydligen automatiskt, ungefär som köp en vara och få en till på köpet. Eller som butikerna på den filippinska ön lockade med i sina skyltfönster "buy one, take one". <BR>Ehm... språksvårigheter gjorde att budskapet om "köp en och ta två" inte riktigt gick fram. Men charmigt var det. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Vovvar förenar</STRONG> <BR></SPAN>Hur som helst, som hundägare spelade språkbarriärerna ingen roll - i det stora förstod vi ändå. Som den tandlöse filippinern Pedro som drev ett litet hotell döpt efter sin läkarson Roy. Pedro kunde inte mycket engelska men han hade blandrashunden Guard vid sin sida och det gjorde allt enkelt. <BR>En eftermiddag var Guard blöt och Pedro bekymrad. För även om han äger ett tiotal bungalows och fyra fina rum så är han inte direkt någon rik hotellmagnat. Och att ha hund kostar. Pedro berättade vad som bekymrade honom. "I make shower for Guard. Expensive. Shampoo for Guard 400 pesos. Shampoo for human 40 pesos". Det brände till i hundägarhjärtat och jag förstod honom. <BR>Men något som inte ens hundspråket kunde råda bot på var de förutfattade meningarna. Det var nämligen som att någon packade ned en årsförbrukning av dem i resväskan. Aldrig någonsin har jag haft så mycket förutfattade meningar om människor omkring mig. <BR>Men visst har det att göra med att man är på ett ställe fullt med främlingar?! Alla pratar olika språk och hjärnan börjar direkt fantisera om vilka de är, varifrån de kommer, vilka liv de lever och varför de valde att åka just dit. För inte kan det vara jag som är snabb att döma, nej gud bevare mig! <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Möte med paret Pressardsson</STRONG> <BR></SPAN>Jag och resesällskapet, sambon, hade snabbt gett turisterna omkring oss smeknamn för att hålla reda på alla och göra det lite hemtrevligt. Som paret Pressardsson. De låg i varsin solsäng, på exakt samma ställe, i veckor. De sade knappt ett ord till varandra utan pressade i solen som om det var det sista de skulle få se av den - någonsin. <BR>Eftersom vi svenskar i vår enfald verkade tro att vi var de enda skandinaverna där på ön pratade vi högt och oblygt om Pressardssons. <BR>Hur orkade de ligga stilla i solen så länge? <BR>Och var de inte liiite väl bruna nu, det var ju på gränsen till groteskt, iallafall farligt. <BR>En dag reste sig herr Pressardsson upp och kom fram till oss. På tydlig danska sade han att det var dags för dem att resa hem och så gav han oss sitt cyklop och snorkel. Jag skämdes så att jag mådde illa. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Ha fel ... jag?</STRONG> <BR></SPAN>Därför var det skönt när paret Freedom-fighters, som de hade fått heta, äntligen bröt isen och erkände att de var exakt likadana. Vi hade sprungit på varandra i veckor, tittat på varandra och funderat. Men såklart inte sagt något. <BR>När vi började prata erkände de vad de hade trott om oss. "Första dagen jag såg er på stranden sade jag till min man att den där killen (sambon) säkert är en TV-stjärna i något litet land som Luxemburg", sade fru Freedom-fighter till mig och log försiktigt som för att se om det hon sagt var okej. Jag blev lättad över hennes "erkännande" och insåg att vi alla nog är likadana. <BR>När jag berättade att vi kom från Sverige, men att jag faktiskt har bott i Luxemburg och att sambon visserligen var med i ett TV-program för många år sedan skrattade hon så mycket att jag trodde hon skulle kissa på sig. <BR>Förutfattade meningar är naturligtvis inte bra i längden, men kan bli kul om man är beredd att erkänna att man kan ha fel.
