Helgkrönika: Vi behöver fler Alex Schulman
oavsett vem som drabbas - ofta han själv. Det handlar inte om elakhet, det handlar om att inte underordna humorn en massa moraliska principer. Och så får man inte tänka i Sverige. Skämt i Sverige är det som finns kvar när alla fått känna efter ordentligt och ingen har ont. Vi har nämligen i Sverige en nollvision även inom humorn: Noll kränkta människor. Vilket inte är lätt med tanke på hur lättstötta svenskar är. I Sverige tassar därför skämten på tå, vitsarna annonseras med trumvirvel och fräckisarna är sterila som engångssprutor. Vi får inte skämta om bögar, driva med kvinnor, slå på de stackars samerna, de tåömma tornedalingarna eller skratta åt att svenska män är mesiga i sängen. Vi ska koka soppa på spik, helt enkelt. Så dålig är vår självkänsla, så lite integritet har vi, att vår överkänslighet ofta går över i ren hypokondri. Vi förväxlar en finne i röven med hemorrojder och en leverfläck med cancer. Liten humornation
Men Sverige har inte råd att känna efter så mycket. Vi är en liten
humornation, med dåliga förutsättningar. Att få humorn att växa i det svenska välfärdssamhället, är lika svårt som odla ananas i Norrbotten. För att ni ska förstå vad jag menar: Häromdagen tog jag en taxi här i Argentina. Jag brukar be
chaufförerna dra anekdoter om när de blivit rånade. Det förgyller
resan något. Den här chauffören berättade att han blivit rånad för ett par veckor sedan. Rånaren, som satt i baksätet, tryckte en pistol mot huvudet på chauffören, som instinktivt frågade: - Är det ett rån? - Nej, jag ville bara kamma dig, idiot! Tänk efter, är det inte ett otroligt svar? Mannen, beredd att döda för en plånbok, svarar med ett skämt. Det gör man bara om man har humorn i ryggmärgen. Och där sitter den bara när man lever i ett land som håller en pistol ständigt tryckt mot ditt huvud. Paradoxalt, eller hur? Jag själv tillhör den argentinska medelklassen och har ett ganska bekvämt liv. Men också fullt av ångest. Min son har blivit rånad tre gånger och jag har en idiot i grannskapet som gång på gång försöker bryta sig in huset. Jag kan inte låta min dotter gå ensam på trottoaren under en ödslig siesta och kommer aldrig få titta ut genom ett fönster utan galler. Jag får ångest av alla tiggare som knackar på dörren, av att det dör 8.000 människor om året i trafiken och att morgontidningen dryper av blod. Jag behöver en ventil. Jag behöver skratta ofta. Så länge det finns skämt, finns det hopp
Humorn är ångestdämpande. För så länge det finns skämt, finns det hopp. Som killen i slummen, som blev intervjuad av en reporter: - Lever ni trångt? - Skojar du? Vi sover så tätt ihop att vi drömmer samma drömmar. Han kommer aldrig att gå ut skolan, men skämtet är intelligent,
poetiskt och subtilt. Men så har han också övat hela livet på att se det roliga i det sorgliga, att utvinna guld ur ren skit. Humorn i Argentina är oftast rå, avskalad och fruktansvärt rolig. Den är ett rovdjur som ligger i bakhåll och väntar på en felsägning och ett snedsteg. Och när det kommer, så hoppar den fram och hugger. Men inte för att döda, utan för att leka. Att driva med varandra är
oftast inte en förolämpning, utan ett ömhetsbevis. Ett kärleksfullt smisk. Det betyder: jag tänker på dig. I Sverige slipper vi kammas med pistoler och skrattet ingår inte ett traditionellt svenskt överlevnads-kit. På gott och ont. Men efter tre månader i Luleå, har min skrattmuskel drabbats av
atrofi, muskelförtvining, på grund av en kronisk understimulans. Jag blir uttråkad i Sverige och får ett desperat behov av att komma tillbaka till mitt oroliga Argentina och trycka i mig en ångestdämpande skrattkur som gör mig contento como perro con dos colas, glad som en hund med två svansar.
Så jobbar vi med nyheter