Helgkrönika: Hoppa du bara

När sommaren nu är på ingående på allvar, är det också lätt hänt att barndomens alla somrar poppar upp i minnet. Det var ju så, att när man var barn, var också somrarna både längre och soligare. Eller hur? Eller är det så att minnet redigerar bort de tråkiga, gråmulna veckorna till förmån för de gassande dagarna på stranden? Kanske är det bara några få, ynka dagar som egentligen fastnar och alla de andra får stryka på foten i lagringsprocessen. Några regniga dagar finns dock kvar i minnet - inte för att de var tråkiga (för ett barn behöver inte regn nödvändigtvis vara tråkigt) - utan tvärtom riktigt trevliga. Dofter trollar också som bekant väldigt lätt fram gamla händelser ur minnet. Häromdagen fann jag mig ståendes med näsan i en strandväska av plast alltmedan somriga minnen av ljusgröna badringar och reklambadbollar sprutade fram ur mitt undermedvetna. En bild av nederkanten på barndomens klargula, blanka regnkappa och lika gula gummistövlar bubblade också upp tillsammans med den härliga känslan att vada fram i djupa pölar som nästan nådde stövelskaftens rand. Som en katt med vattuskräck
På våren, när snösmältningen tagit fart på allvar, sprang vi barn efter de tändstickor vi sjösatt högst upp i backen för att följa dem när de i vild färd forsade fram i vägkantens strida ström av smältvatten. Den, vars tändsticka klarade sig längst utan att fastna, vann förstås. Jag trodde ganska länge att den där smältvattensströmmen på vår gata var
självaste Vårfloden. Man kan undra hur det kommer sig att något som är så rasande roligt när man är barn blir mest till ett besvär när man blir lite äldre. Barn har absolut ingenting emot att blöta ner sig litegrand. Eller mycket. Som vuxen börjar man bete sig mer som en katt. Anfäktad av vattuskräck kryssar man fram mellan pölarna skyld med kapuschong och paraply i flykten undan skyfallet. Barnet, å sin sida, väljer hellre att springa ut i bara mässingen med utsträckta armar och ansiktet vänt mot himlen. På med galon
När jag och dottern går ut på promenad har vi helt olika sätt att förhålla oss till eventuella hinder. Eller, mer korrekt uttryckt, det jag uppfattar som hinder ser hon som möjligheter och äventyr. Mina steg rundar nogsamt pölar och gropar medan hennes fötter obönhörligt dras till desamma. Det sista året har stackarn börjat fråga innan hon kliver ner i pölen. "Får jag gå i vattnet?" Har hon då lite tur kan den icke pölhoppande hämmande modern ibland lätta lite på bestämmelserna. "Ja, ja, du har ju stövlar i dag. Men stänk inte ner dig innan vi är framme!" Är det verkligen min roll som föräldrer att hindra barnet från att hoppa i eller är det egentligen tvärtom? Ska jag i stället se till att hon har förutsättningarna och rätt utrustning för att kunna göra det? "På med stövlar och galon och hoppa du, bara! Jag tar emot!" Självklart är det så det ska vara, precis som med allt annat hon vill göra i livet. Ändå blir det inte alltid så. Tillbaka till känslan
Allt detta får mig att undra när detta beteende egentligen upphör. Slutar barndomen där, när stegen inte längre styr mot pölen och fötterna går vidare, torra och förhårdnade, utan att lämna några avtryck, med rak kurs mot vuxenlivets vedermödor? Hur hade livet sett ut om jag hade vetat att det var på detta vis? Hade något blivit annorlunda, om jag hade fortsatt att välja vägen genom pölarna och groparna, sparkat på alla stenar och kottar som låg i vägen i stället för att kliva över? Det är inte utan att man kan längta tillbaka, om inte till att vara barn igen, så i alla fall till själva känslan som kunde drabba en med full kraft, när man fullständigt gick upp i leken. I den obegränsade fantasin är ju allt så mycket mer färgrikt och spännande. Minnet av upplevelsen finns kvar men själva känslan är svårare att väcka till liv. Kanske ska jag låta dottern välja väg när vi går ut nästa gång. Ta på gummistövlarna och leka Följa John genom hennes värld, mot nya hinder - nej, just det - möjligheter var det ju. Kanske kan jag, om jag anstränger mig lite, komma ihåg hur man gjorde.

Helgkrönika: Hoppa du bara - jag tar emot