Helgkåseriet:Sverige kliver ut ur garderoben
Under mina uppväxtår i Sverige hade Argentina alltid funnits där. Väntandes i bakgrunden. Jag hade känt hur hon tittade på mig, mörk och suggestiv, genom min mammas tystnad; hur hon flirtade med mig i min pappas suckar. Men Argentina var fortfarande inte min kultur, det var mina föräldrars. Min kultur var i huvudsak den svenska, Argentina var fortfarande en kropp utan själ. Visst hände det att jag fällde några krokodiltårar och prisade mitt latinamerikanska ursprung. Men det var mest spel för galleriet. Eller kanske för att få mig ett ligg. Jag minns inte exakt. Men vi var ganska många så kallade andra generationens invandrare som körde med
samma stil: - Åh, jag är så eritrean att jag börjar gråta så fort jag ser en djungeltrumma i Fantomen! - Åh, jag är så chilensk att jag skriver in mig på varenda studiecirkel! - Åh, jag är så otroligt palestinsk, att jag alltid går med en sten i
fickan! Vilket skitsnack! Vi hade förmodligen bara dåligt samvete över att vara sådana medelklassvennar. Vi hade inte två levande kulturer, vi hade en kultur och ett alibi. Vi hade inte två identiteter, utan en identitet och ett vykort. Vi hade inte två kärlekar, utan en tolerant svensk kvinna och en
exotisk uppblåsbar docka som älskarinna. Två levande kulturer gör ont, det har jag förstått nu. För det är inte naturligt att ha rötter som växer samtidigt, långt ifrån varandra. Två rotsystem som vill ha näring, som kräver plats, som vill ha uppmärksamhet, som vill växa samtidigt. Det tog mig många år att acceptera min geografiska bigami, att förstå att jag inte kunde välja bort Sverige, att jag måste leva i spagat. Smärtan finns kvar även om den inte har samma intensitet. Det är snarare en tryckande och konstant känsla av saknad. I Sverige finns min historia och min sociala identitet. I Argentina min nationalism och mina barn. Dörr utan nyckel
Jag vet faktiskt inte hur min tudelning påverkat mina barn. Jag
har under större delen av deras uppväxt försökt hålla Sverige på ett
betryggande avstånd. Jag har förvisso berättat mycket om Sverige för mina barn. Om den djupa svenska vinternatten, jag har berättat att om man
lägger sig på snön och viftar med armar och ben ser avtrycket ut som
en ängel, att det finns en dag i december då en vacker flicka trotsar
mörkret och går med tända ljus på huvudet. Jag har berättat att i Sverige finns det blommor som är så starka och livsglada efter den långa vintersömnen att de inte orkar vänta på att snön ska försvinna för att blomma ut. De lyssnar noga, det gör de alltid när jag pratar om Sverige. Men jag har pratat om Sverige, men aldrig gjort det på svenska. Jag har väckt törsten, men förnekat dem möjligheten att släcka den. Jag har visat dörren, men behållit nyckeln. Utan språk förblir Sverige ett vykort för mina barn, ett vackert men dött landskap. Något man drömmer om, men aldrig kan vidröra. Utan språk finns det ingen identitet, ingen samhörighet, ingen kultur. Någon sa för många år sedan till min dotter att om hon målade sin vackraste dröm och önskade och blundade hårt, skulle
bilden hon målat gå i uppfyllelse. Hon klistrade bomull över hela pappret och målade en flicka mitt på bilden. Det var hon själv, omgiven av snö, i Sverige. Nästa vecka går hennes dröm i uppfyllelse. Vi reser till Sverige för första gången. Det känns som att livet börjar en ny giv, men utan att ha blandat
kortleken. Återigen suckar som förför, tystnader som lockar och ett barn med spretiga rötter som lär sig att spela med kluvet hjärta och märkta kort.
Så jobbar vi med nyheter