HELGKÅSERIET

Snart ska vi flytta. Byta hem. Det är några få veckor kvar tills -nybygget står färdigt och inget kunde kännas mer -overkligt. När -snickarna som huserat i kåken i snart fyra månader, och som vi hälsat på hos då och då, häromdagen berättade att -innerdörrarna kommit nickade jag glatt och sa:  ? Jaha, ni har fått dörrar? Snickarna skrattade åt mig och artikulerade väldigt tydligt när de -replikerade:  ? N-e-j, NI har fått dörrar! Snickarna ska snart flytta ut ? vi ska flytta in. Hur ska det gå? Det börjar kännas ungefär som när femtonåringen, vårt första barn, var nyfött. Man trodde inte personalen på BB var riktigt klok som på -allvar skickade hem mig och maken själva med den lille bebin. Sakta men säkert sjunker det in. Inom kort ska vi börja skruva upp grejer på väggarna, läsa monteringsbeskrivingar från IKEA och, när fönstren ska putsas, svära över att vi valt ett hus med takfönster tre -meter upp. Vi kommer att sakna snickarna! Innovativ möblering Jag försöker samla tankarna som snurrar i huvudet; packlådor, klädsäckar, porslinsinslagning, stånk och stön med tunga möbler och flera veckors, ja kanske månaders, total förvirring kring var alla saker är och var de ska placeras när de väl hittas. Som ett under av framförhållning bestämmer jag mig för att ligga ett steg före och möblerar på ett luftigt vis det nya huset direkt på -planlösningsskissen på bygglovsritningen. I vårt nuvarande hus tvingas vi hela tiden till alldeles verkliga och innovativa ommöbleringar. Vad sägs om en mycket intressant och sned placering av -kökssoffan, för att stoppa bebins enerverande blippande med lysknapparna? Eller vagnen som är strategiskt -inbromsad framför hallspeglarna som bebin annars älskar att sätta i -gungning. Hos oss står också dubbla soffbord och en fåtölj för det mesta -ihopträngda framför TV:n. Den förbenade digitalboxen har ju ett kort som bebin i en hast rycker ut och gömmer på hemligt ställe så hela -familjen mot sin vilja tvingas leka kurragömma och leta efter ett -pyttelitet -plastkort precis två minuter före vartenda spännande/superviktigt/livsavgörande program. Problemet är bara att den nya möbleringen gör att man inte ser själva TV:n särskilt väl. Därför händer det att en del sporttokiga medlemmar i familjen undanröjer barrikaderingen mellan varven. Och därför händer det också att bebin trots allt hinner med kortstöld då och då. Tvättmaskinen tur och retur Mitt under mitt koncentrerade pappersmöblerande lyckas bebin med sitt uppsåt och springer triumferande iväg med boxerkortet. Jag -kommer alldeles av mig och utbrister:  ? Nu har bebin slitit ut det där *piiip* kortet igen! Sexåringen, som suttit och ritat av sin superidol Svampbob Fyrkant, snappar direkt vad hans ömma moder just sa. Är det någongång barnen -ordagrannt hör vad man säger så är det just sånahär gånger.  ? ?Det där jävla kortet?. Det var ju ett fint ord, replikerar sexåringen. Efter en konstpaus stirrar han stint på mig:  ? Jag var i-r-o-n-i-s-k nu! Jag räddar kortet för eftervärlden och placerar det ovanpå öppna -spisen innan jag återgår till mitt skissande. Nu tänker jag vara realist ? det är lika bra att redan på -skisstadiet möblera för bebisens framfart. Men när jag ska ändra min -första -möbleringplan inser jag snabbt att jag borde möblerat med -blyertspenna. Eftersom bebin, som påminner mycket om en målsökande -robot, först humpat sin boll i diskhon och sedan råkar spilla en halvfull -mjölkmugg över sig (det är tur att han är söt som socker) avbryter jag möblerandet för ett klädbyte på honom. När jag kastar de smutsiga -plaggen nedför källartrappan tänker jag nöjd att vi i alla fall får ett tvättnedkast i vårt nya hus. Snart är tvätthögarna i trappan ett minne blott! Synd bara att man inte kan ha ett liknande rör för färdig tvätt -direkt tillbaks i lådor och garderober ? fungerade det inte så när man var liten? Jag måste fråga mamma. Trevlig helg!