Helgkåseriet: Var de lyckliga på stenåldern?
Vi lever i den aparta kosthållningens tidevarv kan man konstatera. Det som i går var en sanning och sund hälsokost nuddar i dag trashfoodstatus. En grovkornig kruskagröt går helt enkelt inte an längre, nu ska det minsann vara fett och protein en masse, vilket för en individ vars bas i livet består av spannmålsföda i olika former, känns som att begå äktenskapsbrott för varje svald munfull.
Jag undrar hur människorna på den tiden skulle ha reagerat om de plötsligt hade tillgång till dagens födoämnesutbud. Personligen tror jag förfallet hade kommit ganska snabbt, för sådan är människan. Det är inte många av oss som är sanna asketer i själ och hjärta. Till detta är vi allt för sugna och benägna att falla för livets alla tilltalande frestelser. Frukt ÄR inte godis. Gott, ja - men det är fanimej inte godis. Det där med alla brödskivor vi skulle äta för att vara riktiga människor - vart tog det vägen? Och vad håller Socialstyrelsen egentligen på med? Vi vill se stora reklamskyltar runt omkring i samhället som berättar hur vi ska bete oss. Om vi inte ska äta bröd, vad ska vi då äta? Vad kommer härnäst? Sex till åtta kokta ägg om dagen? Eller kanske en rekommendation om några rejäla kluttar smör? På något sätt tror jag det skulle vara väldigt svårt att förankra en sådan sanning i den svenska folksjälen där vetegroddar och surdegsbröd sedan länge haft en given plats som indikatorer på sund kost. Häromveckan drabbades jag av fullkomlig dietkaos. Jag fick blackout och kom ut från affären med en plastkasse som innehöll allt annat än det jag hade planerat. Det blev ett mål som bestod av färdigprocessad jordgubbskräm på tetra med mjölk och sötlimpsmacka med Kalles. Till min favör ska dock sägas att mjölken var kravmärkt. Jag skulle kunna säga att det var äckligt, och att allt lade sig som en klump i magen och att jag dessutom fick hjärtflimmer av sockerchocken, men då skulle jag ljuga. Det var helt enkelt en ljuvlig liten måltid. Självbedrägeri?
Förmodligen handlar det om lika delar insikt och balans. Det går inte att säga adjö och farväl för alltid till räkost på tub eller geléhallon om man är förtjust i det. Själv har jag väldigt svårt att tänka mig ett lyckligt liv utan att någonsin mer få njuta av en trögflytande bit brie eller chokladkladdkaka med hallonsås. Att hela tiden sitta och tänka på den negativa effekten varje smula av det fortfarande halvljumma wienerbrödet har på den lekamliga hälsan, är heller ingen bra idé. Det är förmodligen mer de negativa tankarna i samband med inmundigandet som har förödande effekter snarare än det faktiska näringsinnehållet i det man äter. Min nya hälsofilosofi ska härmed alltså bestå i att inte ha dåligt samvete för att jag vill ha frasig baguette i stället för dinkelkruska till min gräddiga carbonara någon gång. I stället ska jag njuta än mer för själva njutandet i sig förtar all negativ påverkan från fria radikaler och härdade fetter. Självbedrägeri? Kanske. Men om vi återgår till ursprunglig kosthållning och stenåldern så undrar jag hur lyckliga människorna egentligen var på den tiden. Vet vi det? Det är möjligt att de inte hade några igenkloggade kärl eller cancersjukdomar men hade de kul? Kanske hade de andra glädjeämnen i livet än mat, som på den tiden förmodligen uteslutande var ett sätt att överleva. Merparten av tiden gick troligen åt till att se till att täcka dagsbehovet av den nödvändiga energin kroppen behövde för att överhuvudtaget fortsätta fungera. Det är väl de takterna som fortfarande sitter i, när också dagens människor ägnar merparten av dygnets timmar till att längta efter nästa måltid och fundera över menyer och shoppingstrategier. På det sättet är vi ju väldigt ursprungliga i vårt sätt att förhålla oss till mat, så vad är egentligen problemet?
Så jobbar vi med nyheter