Helgkåseriet: Välvilliga grodor och feta floskler

Som man sår får man skörda. Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt. Det finns ett ordspråk eller talesätt för varje situation. Det finns också människor som ser det som sitt personliga ansvar att fylla alla tysta rum och obekväma situationer med ord. Inte nödvändigtvis kloka eller innehållsrika - men ord. Jag kan ibland hemfalla åt ett sådant beteende. Fullproppad med mer eller mindre innehållslösa fraser är det bara att trycka på knappen och så poppar de ut utan urskillning eller inbördes ordning. "Jaja, jag säger då det. Det var bättre förr" eller "här var det lugnt som i graven". Det där sista kan man ju inte med bestämdhet säga att man vet något om men det passar ganska bra i de flesta situationer. Om man nu inte befinner sig i närheten av sörjande människor, vill säga. Igenkännandets glädje
Lite bättre har jag blivit på senare år. Tänjt lite på gränserna genom att ge någon annan chansen att plocka upp bollen för att göra ett intelligent inlägg, vilket dock sällan sker. Det är då de kommer - orden som travats på varandra i sann anda av ögonblicklig vardagsvisdom. Klyschorna varvas med både förvrängda citat och väl beprövade ordspråk. Ingenting gör sig så bra i en pinsam tystnad som en fet välplacerad floskel eller en lite mer blygsam plattityd. Det handlar inte om vältalighet eller social kompetens. Det handlar bara om att rädda situationen. Tystnad kan fungera som ett svart hål. Alla försök till konversation kan räddningslöst drunkna däri om man inte har en katastrofplan. Det är där jag och alla mina likar kommer in. "Håhå, jaja - efter regn kommer solsken". Det är väl ett fint litet säg att ta till en gråmulen morgon när tystnaden blir för tung att bära. Efter ett sådant sensationellt uttalande om något som för alla naturligtvis är alldeles uppenbart är isen bruten och en befriande väderdiskussion är snart i vardande. Överraskningar får vi nog av ändå. Vad det egentligen handlar om är att understryka och bekräfta det alla redan vet. Ett slags igenkännandets glädje, kanske man skulle kunna säga. En gravad hund
Ibland försvinner alla ord och står inte att finna någonstans och det är förmodligen det som har hänt alla dessa udda existenser man generat sneglar på när de på offentliga platser hummar eller nynnar halvneurotiskt rätt ut i tomma intet. Det är först när man själv står där och grumsar ensam i ett hörn som man förstår att det har gått lite för långt. Friheten att bygga om sina favoritordspråk måste man ha. Annars passar de inte in överallt. Vem minns inte Refaat el Sayeds gravade hund. Huruvida han haft nytta av sitt lätt röriga ordspråksförråd eller inte har jag ingen aning om, men han blir ju i alla fall ihågkommen. Kanske då inte mest som talare, men väl av andra skäl. De som inte är hängivna ordspråksbrukare kan ju ägna sig åt att recitera lite poesi. En liten strof ur en dikt eller halvkänd visa kan verka imponerande på många. Tyvärr kan den vara lika frånstötande för andra. Det gäller att ha ett litet förråd och också att man har gjort lite research på upphovsmän och ha en liten analys till hands annars verkar det inte trovärdigt i längden. Ett genuint intresse och respekt för deklamationens konst är förstås det bästa. Skjut inte budbäraren
Till vardags kan man ju annars använda sig av Karin Boyes bristande knoppar som det dessutom är säsong för just nu eller varför inte gräva fram någon gammal lundellsk visdom lagom till sommaren? Att återanvända någon annans avdankade ord i ett nytt sammanhang känns på något vis tryggt. Om det blir helt fel är det ju kanske inte den som senast uttalat orden som ska bära hela ansvaret. Man ska ju som bekant inte skjuta budbäraren. Vilka välvilliga grodor som än hoppar ut ur munnen så är de enligt min mening, välmodulerade eller inte, nästan alltid att föredra framför alternativet. Tiga suger - tala är guld.