Helgkåseriet: Om inte ... hade jag då suttit här?
Vad hade hänt om jag totalt sumpat chansen att i text återge handbollsderbyt mellan Umeå IK och Nordmaling? Ett lätt gulnat, klassiskt matchreferat som för övrigt finns sparat i en gammal banan-kartong tillsammans med många andra gamla synder. Jag ler lite grand varje gång jag läser artikeln.
Hade jag suttit här på Norrbottens-Kuriren och haft problem med att hitta ett intressant ämne att skriva om i lördagskåseriet om det inte varit för "Pudd" och ett för mig lyckat handbollsderby?
Funderar ni ibland på hur ni blev de ni är och varför ni gör det ni gör? Funderar ni på hur ni själva påverkat era liv och era val och vad som kanske styrts av tillfälligheter och slumpen?
Jag tror att jag ändå, till sist, hade blivit journalist även om
VF:s administrative sportchef Eriksson, hade sagt nej. Men jag vet inte säkert, jag kanske aldrig mer hade vågat ställa frågan. Det är möjligt att jag efter de Kalle Anka-liknande idrottspedagogstudierna satsat på en journalistisk utbildning. Det fanns lösa planer i huvudet om folkhögskolor och annat.
Snabba rackare
Det blev inte så. Istället startades en brokig och mycket lärorik journalistkarriär som började på Folkbladet i Umeå. Det började bland annat med UDM i tennis, Tegs hockeyfighter i gamla hockey-tvåan och handboll. Efter endast ett 20-tal frilansjobb fick jag så småningom mitt första riktiga jobb.
Med sex stora, fullpackade trunkar, nästan hela mitt studentbohag, tog jag sedan tåget till Värmland och "Lusasken", den säregna sparbössan som givit Kristinehamn dess smeknamn.
Ett halvlångt vikariat på Nya Kristinehamn-Postens en man starka sportredaktion väntade.
Jag bodde inledningsvis inneboende hos journalisten Joakim Sparvs familj. Där sov jag i mitt rum på en turistsäng och hade en gammal avdankad tvättmaskin som sängbord där min vita bandspelare placerades. Jag hade tillgång till eget badrum samt egna silverfiskar som trivdes likt fisken i - fukten. Ibland roade jag mig med att tända och släcka för att undersöka snabbheten på dem.
Svettigt nattjobb
Lite spartanskt var det, men Sparv tog hand om mig på bästa möjliga sätt. Det gjorde de även på tidningen. På den tiden jag började var Kristienhamns-Posten en eftermiddagstidning och delades ut någon gång vid 13.00 och framåt, om jag inte mins fel. Det innebar att vi i princip hade hur sen deadline som helst.
Något jag verkligen nyttjade när jag skulle börja lära mig att redigera, det vill säga att med penna på papper rita hur sidorna ska se ut genom att välja rubriker, texter och bilder samt storlekar och längder på de samma.
Första nätterna var jag där till tre-halv fyra på morgonen efter att ha ritat, suddat, ritat och suddat på skissen i all oändlighet tills det helt enkelt stod still och jag var tvungen att trampa hem och sova ett par timmar. Sedan tillbaka på vid sju-snåret på morgonen för att, trots allt, försöka få ihop pusslet.
Till sist fanns det ingen återvändo och det var vid klockan nio lite nervöst att ta trappan ner till grafikerna. Ofta var det Håkan som tog hand om sportsidorna. Ofta stämde inte mina ihoprullade skisser som jag drog fram ut bakfickan. Bilder fick göras större eller mindre, det fick skäras i texter och göras rasterplattor. Håkan och de övriga grafikerna var duktiga på att använda kniven och göra riktigt fina sidor utifrån usla Omnell-skisser.
Rått men hjärtligt
Ganska snart började de att kalla mig "Övre", för att jag kom från övre Norrland och med min dialekt stack ut i varg-län.
Smeknamnet "Snurre" förekom någon gång efter att jag totalt misslyckats med att använda snurran som på den tiden användes till att räkna ut hur stor en bild skulle vara. Det var en rå med hjärtlig jargong som jag uppskattade.
Ganska snart var sex månader till ända. Jag fick erbjudande om att stanna, men jag ville skriva om idrott högre upp i divisionerna. IFK Kristinehamn i fotbollstrean räckte inte för mig.
Östgöten i Linköping med IF Saab och Åtvidaberg, blev nästa adress.
Det var alltså den lite slumpartade starten på min brokiga "journalistkarriär" som så småningom tog mig tillbaka till länet.
Så jobbar vi med nyheter