Helgkåseriet: Och inget kort var det andra likt ...
Min far, till exempel, han har alltid haft tur i spel. Ner med handen i första bästa tombola och så upp med en vinstlott. Det har väl inte nödvändigtvis varit fråga om några direkta högvinster men det är väl trevligt att gå hem med en rejält tilltagen chokladask eller varför inte en ny talande badrumsvåg?
När man börjar tala om att vinna, eller överhuvud taget om att satsa, så visar det sig att de flesta heller aldrig ens prövar sin lycka, de spelar inte. De satsar inte helt enkelt.
Jag spelar. Inte överdrivet mycket, men jag satsar en tia eller två på lotto eller måltips vecka efter vecka.
Om jag vinner? Nej, då, visst inte. Inte för att jag direkt räknar med det, men ändå. En hundring eller så, det kan man väl hoppas på? Eller? Ett par tusenlappar till en resa?
Är det för mycket att begära? Ens i en dröm? Det verkar så.
Vad jag vill ha sagt är att ibland verkar det som om var och en har tilldelats sin beskärda del av tur. Somliga mer, andra mindre.
Pokerfejsen på
Jag tror att min tur förbrukades redan i unga år. Närmare bestämt i sexårsåldern. Det är inte alla sexåringar som spelar poker, de är säkert få men jag var en av dem.
Det var jag, min morbror, mina syskon och ett par kusiner som drog ett parti poker (inte för att jag visste vad det var vi spelade men jag har fått det berättat för mig vid ett par tillfällen i livet) och stämningen var god, till en början. Värsta pokerfejsen på, och så delades korten ut.
Hur många byten det var fråga om minns jag inte men sedan satt jag där med mina fem kort. Alla var röda och hade hjärtan på sig och inget kort var det andra likt. I min värld, vid det tillfället, kunde det inte betyda annat än att jag inte hade något alls att komma med.
Alla visade upp sina kort, ett par här, någon med triss, vill jag minnas. Jag lade trumpet upp min hand beredd att ta förlusten. "Jag har inget", bekände jag, och lät förmodligen lika besviken som jag kände mig.
Det var då det hände. Det var då jag förstod hur stor en vinst och också bristen på en sådan kan upplevas. Min morbror, då några och tjugo, stirrade klentroget på mina kort några sekunder. Därefter kastade han sig med uppgiven min bakåt i soffan varpå han förkunnade "Hon har vunnit". Han slängde sin egen hand på bordet (Jag har ingen aning om vad han hade för kort) och sedan lämnade han oss barn med böjd och stukad hållning.
Spelet var över ...
Mina kort? Ja, jag hade en så kallad royal straight flush. Ess, dam, kung, knekt och så vidare, ja, ni vet. Alla med hjärtan på.
Rent logiskt så borde jag ju ta min brist på tur med stor fattning och förståelse. Jag har ju redan vunnit. Visserligen var insatsen inte stor och inte heller vinsten, men vad kan man egentligen begära?
Jag har ju fått en royal straight flush i poker. Det var förmodligen mitt livs största spelögonblick. Det går ju inte att överträffa, liksom. Synd bara att jag inte hade förstånd nog att uppskatta och njuta av tillfället. Jag satt väl mest där och var på barns vis lite besviken över att ingen ville spela mer.
Somliga kämpar sig säkert igenom fler pokerpartier än vad gemene man någonsin kan drömma om, utan att ens komma i närheten av en sådan. Och till mig kom den bara. Så där.
Visserligen var jag bara sex och fattade ingenting. Men ändå.
När det talas om spel så talas det också om tur i kärlek. Det finns många sätt man kan vinna på. Inte alla gäller poker eller sju rätt på lotto.
Visst skulle en högvinst glädja, eller till och med (kanske) göra livet drägligare. I och för sig tror jag inte på att det finns ett sådant samband, men faktum är, att ingen högvinst skulle vara till glädje för mig om jag inte kunde dela den och de upplevelser och drömmar som skulle kunna förverkligas, med dem som står mig närmast.
Miljonerna kan vara. Om jag nu måste välja.
Så jobbar vi med nyheter