Som reporter är det lätt att klaga på att jobbet är stressigt. Särskilt om man jobbar kväll. Då finns inte utrymme för skrivkramp, omskrivningar och sega fingrar på tangentbordet. Det måste bli klart. Pronto. Visst gäller det också dagtid, men då kan man sitta över om det absolut skulle behövas. Det går inte på kvällen av förklarliga skäl. <BR>Men nästa gång jag surar över att jag måste ha det stressigaste jobbet i världen, ska jag tänka på ett intervjuobjekt som gjorde min dag för en tid sedan. Jag ringde honom sent en eftermiddag och hade frågor jag bara var tvungen att ha svar på, just den dagen, av just honom. Det var ingenting som kunde vänta till dagen därpå - det kan sällan det i den här branschen. <BR>Jag slog numret, lätt stressad, och efter många signaler svarade han. "Hej det är Alexandra Johansson på Kuriren ... ringer jag olägligt?", frågade jag. Att det alltid är bäst att fråga innan man går på saken, lönar sig i längden. <BR>Intervjuobjektet blev tyst sedan skrattade han, mycket. <BR>"Jag ska inte gå in på detaljer, eller jo det ska jag", sade han och fortsatte skratta. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Avslöjande eko <BR></STRONG></SPAN>Okej, nu kommer det, tänkte jag. Nu får jag höra raden av alla andra från radio, TV och tidningar som sökt honom just den här dagen, det är en klassiker man får i örat som journalist. <BR>Men så förklarade han hur stressig hans dag hade varit. Det hade varit så mycket att göra att till och med naturens krafter snällt hade fått ställa sig på kö. <BR>När det äntligen hade funnits en lucka för att stänga in sig, låsa dörren om sig och sätta sig ned hade telefonen ringt. Jo, den var med in på toaletten, SÅ tillgänglig kan man vara tvungen att vara i vissa yrken. <BR>Men då hade alltså processen kommit i gång och var halvvägs. Det var bara att avbryta - i klartext: att knipsa av. Han låste upp, smet ut och tog samtalet. <BR>"Ja, man kan ju inte svara inne på toan, det ekar ju därinne", förklarade han för mig och skrattade. <BR>Samtalet hade sedan förlöpt och avslutats. In på lilla rummet igen för att färdigställa det som påbörjats. Då ringde det igen, och igen och igen. Alla gånger var det bara att svara. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Vägrar prata på toa <BR></STRONG></SPAN>Så när jag ringde (strax efter handtvättningen men strax före handtorkningen) kunde han inte annat än skratta åt den dråpliga situationen. Och berätta. <BR>En slags kiss and tell-story i den norrbottniska vardagen. <BR>Och en smäll på näsan för mig som tycker att jobbet och livet i sig är stressigt. Jag har i alla fall tid att gå på toaletten. <BR>Efter den självblottande inledningen från hans sida ville jag liksom ge något tillbaka. Men kände att jag var farligt nära att gå över gränsen för vad som är too much. Gick istället tillbaka till det han sagt om att han inte ville svara inne på toaletten eftersom det ekar. <BR>Jag kontrade med att berätta om en vän som absolut inte kan prata i telefon på toan. Hon kan inte ens ha en tidning eller reklamblad med ansikten på liggande inne på toan eftersom hon tycker att deras ögon stirrar på henne. Hysteriskt roligt! <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Generande gränsfall? <BR></STRONG></SPAN>Efter det lämnade vi det privata för att gå in på det professionella, då ringde hans andra telefon och han var tvungen att svara. Jag fick lägga på. En toaletthistoria rikare, men fortfarande mina frågor obesvarade. <BR>Efter en kvart ringde jag upp igen och fick det jag behövde till artikeln. <BR>Kan tillägga att jag har fått klartecken att föra kiss and tell-storyn vidare i textform, på villkoret att den är avidentifierad. Och det är den ju. <BR>Nu är bara risken att jag vaknar upp på lördagmorgon, ser krönikan i tryck och slås av den omisskännliga känslan - att nu gick jag nog lite för långt och blev lite för personlig. Sådär just över den fina gränsen. <BR>Men nog känner vi väl varandra så pass väl nu att ni kan ta det?
