Helgkåseriet: Jag har ärvt mitt beroende av farsan
Det här blir nämligen de sista förvirrade krönikebokstäverna från Omnell och jag måste passa på att erkänna ytterligare ett beroende som jag lider av.
Förutom att jag är sockerholist, beroende av att döda blommor och tidigare, innan jag föll för den ryska planekonomin, varit oekonomiskt beroende, är jag också beroende av små mjuka, avlånga gula saker.
Nej, de är mycket mindre än bananer och man stoppar dem i öronen för att förhoppningsvis få tyst på annat än de egna tankarna. Man skulle kunna säga att de är mina sömnpiller utan minsta biverkningar.
Och jag lovar, de är alltid med mig. De är min garant för att överhuvudtaget somna. I Rio de Janeiro, på pensionat i Prag, på Scandic utanför Uppsala, hos Polare D i Sundsvall eller hemma i Luleå förstås, är de alltid med mig.
Under sängen har jag en full skål av fräscha öronproppar och under kudden ligger drygt dubbla par bättre begagnade.
Pengar, pass och proppar
Inför en resa stoppar jag ner sex-åtta stycken i något som liknar en plastpåse för knark i sidofickan på väskan. Pass, leg, plånbok, kreditkort - och så en liten genomskinlig plastpåse med gula grejer i.
Kolla, kolla - är allt med nu då!? Propparna? Sedan är jag redo för resan.
Jag kan inte somna utan dem ordentligt istoppade i öronen. Beroendet började sent 1970-tal eller tidigt 1980-tal. Jag kommer inte ihåg exakt när, men sedan den dagen har de följt mig genom livet, under lumpen och ända fram till i dag - och framåt.
Det finns ingen tanke från min sida att försöka vänja mig av vid dem. Möjligen skulle det lyckas, men det skulle vara ett otroligt mödosamt och långt arbete. En psykologiskt tuff kamp som jag inte orkar ta.
Det var farsans fel egentligen att det började. Visst är det tacksamt att skylla på föräldrarna i både det ena och det andra? För som vanligt brukar ett beroende ärvas av den yngre generationen via generna.
Så också denna gång. Tur att det inte rörde sig om annat - starkare grejer, alltså. Farsan jobbade femskift på järnverket och sov följdaktligen på dagarna ibland och nyttjade då dessa gula proppar. När jag en kväll ville gå och lägga mig tidigare än övriga familjen och inte ville höra TV:n eller störande kökssnack, tänkte jag att jag ska också testa det där.
På den vägen är det. Från och med några månader senare var jag fast i ett beroende som jag aldrig tagit mig ur.
Oviss framtid
Som jag nämnde i början av krönikan blir det här mina sista krönikerader och det blir också säkert de sista omnellska bokstäverna i Kuriren överhuvudtaget på minst åtta månader från och med augusti.
Jag ska bli min egen och testa som frilansare. Det känns lite konstigt för jag trivs så bra på Kuriren, men läget att prova passar mig perfekt. Kommer mina ben att bära?
Ena dagen är jag fast övertygad om det och hur vansinnigt duktig jag är. Andra dagen sitter jag nedsjunken i grubblerier och funderar på hur tusan det här ska gå.
Pratade med en god vän den senaste veckan som berättade vilken underbar känsla det var när han hade fakturerat för första gången i sitt liv. Det här har jag gjort och ingen annan, den känslan alltså. Jag sa att jag hoppas jag känner samma starka tillfredsställelse som jag kan leva på länge, länge.
Jag menar, jag vet ju inte när jag kan skicka nästa räkning.
Ännu ett beroende
Sitter jag om några månader utanför Kuriren-porten som någon slags stand by reporter, så vet ni att det gått åt skogen, sa jag till mina chefer för en tid sedan.
Det är spänningen, friheten och det faktum att det är jag och ingen annan som styr vad jag ska göra, som lockar.
Ingela på jobbet har testat, men det var inget för henne.
- Jag låg ju bara på sofflocket och samlade på mig jobb som jag aldrig tog tag i. Nej, att vara frilans passade inte mig, sa hon.
Jag vet ju inte heller om det är min grej förrän jag testat i skarpt läge och verkligen gett det en ärlig chans under en lång tid.
Men om jag efter sex-sju månader ligger på soffan med ryggen mot övriga världen, och med något gult i öronen, är det väl dags att försöka avsluta frilanseriet.
Då har jag förmodligen dragit på mig ytterligare ett till beroende:
Soffan.
Så jobbar vi med nyheter