Helgkåseriet: Hjärnsläpp vi minns men helst vill glömma
komma åt all denna kapacitet. Ärligt talat, ibland undrar jag faktiskt om det verkligen är så. Att där finns plats, menar jag. Jämför man hjärnan med en dator till exempel, vilket ju är vanligt förekommande, kan man rada upp symptom i mitt (och förmodligen också i andras) beteende som i många delar tyder på att där i själva verket inte finns särskilt mycket utrymme kvar att tala om. Är det fullt på hårddisken så är det. Om där ska rymmas något nytt, måste något gammalt kastas ut. Lite som i en krogkö. En in, en ut. Problemet med hjärnan, min i alla fall, är att den kasseringen av information sker helt och hållet slumpartat. Jag har ingen som helst insyn i, eller någon förmåga att påverka, hur det urvalet sker. Ny väninnas telefonnummer in - namnet på en gammal klasskompis ut. Eller värre: adressen till dotterns favoritwebbplats in - fyrsiffrig kod till Visakortet ut. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, brukar det ju heta, så problemen som följer på förlust av livsnödvändig information märks inte alltid på en gång utan brukar uppenbara sig stötvis. Blackout i kassan
Ja, visst har jag förlagt ett par kortkoder någonstans i någon igenkloggad krök av hjärnbarken, men jag har också lämnat färdiga pengauttag i bankomaten, gömt och glömt nycklar på underliga ställen, lämnat sprängfyllda matkassar på snabbköpets parkering och lite annat smått och gott. Man kan ju undra vad som egentligen har hänt när jag helt plötsligt står där, när alla varor passerat i snabbköpskassan och det står 947:50 i den lilla svarta rutan ovanför kassaapparaten. Kortet har jag redan dragit genom kortläsaren och jag får uppmaningen att slå in min kod. Hjärnan, i sin tur, får i uppdrag att leta fram de fyra siffror som hör till det aktuella kortet och det är då det händer. Frågan kommer i retur.
"Vad då kod?" Blicken blir tom, blodet lämnar kinderna, bakom pannan är allt helt blankt. Larmet går och paniken är ett faktum. Hela systemet måste startas om och då är det bara att hoppas på det bästa, att koden finns kvar där någonstans, vilket det inte alls finns några som helst garantier för. Värdelöst vetande
Frimodig som jag är, provar jag med olika sifferkombinationer som kaosartat rasslar fram ur minnet, alltifrån någon gammal portkod från ett tidigt boende till de fyra sista siffrorna i någon anhörigs personnummer, bara för att upptäcka att ingen av dem är den rätta. Sedan är det bara att börja om från början. Nytt kort, ny kod, ny minneslagring. Kanske är det en radda uttjänta gamla hjärnceller som helt sonika bestämmer sig för att nej, nu är det nog, nu lägger vi ner. Nu pallar vi inte mer. Elvis has left the building. Precis just de hjärncellerna där min kortkod finns lägger sig likt
dominobrickor för att aldrig resa sig igen och koden är för evigt raderad ur mitt minne. Däremot kommer jag tydligt och klart ihåg hela texten på en lång snapsvisa jag lärde mig någon gång under åttiotalet, för den har lagrats på ett helt annat ställe, långt därifrån. Den känns ju faktiskt inte så värst viktig att komma ihåg när jag står där längst fram i kassakön med horder av andra väntande kunder bakom ryggen. Med den kan jag inte göra rätt för mig, precis. Möjligen i något annat sammanhang, men troligen inte på Konsum. Härliga ärlighet
Vad gäller tillfället när jag lämnade mina pengar i bankomaten, så måste tilläggas att jag faktiskt fick tillbaka dem. Någon på min bank ringde och meddelade att en person lämnat mina pengar till polisen. Efter att ha hämtat mig från den uppseendeväckande informationen, gick jag lätt om hjärtat genom staden för att hämta dem, nyfrälst i förvissningen om att det verkligen finns en universell rättvisa. Eller åtminstone härliga, ärliga människor. Det är skönt att veta för en som strävar genom livet med sitt huvud orubbligt fastkilat under armen.
Så jobbar vi med nyheter