<P align=left>ATT DET SKA vara så svårt att komma igång. Vare sig det gäller ett simpelt telefonsamtal eller något mer kraftansträngande så tar det tid, att komma i gång och göra det. I alla fall för mig. <BR>Det jobbiga är att startsträckan fram till själva uppgiften blir ett stressmoment, vilket gör uppgiften så mycket jobbigare än vad den egentligen är. Den här krönikan är ett sådant exempel. <BR><STRONG><BR>Utan att säga för mycket om hur länge jag har suttit med en tom dataskärm framför mig i dag (cheferna kan ju tro att det är något fel på arbetsmoralen), så kan man säga - för länge. Nu gör jag det dessutom lätt för mig som angriper uppgiften med att skriva om uppgiften, och inte göra den.</STRONG> <BR><BR>Ni förstår? Att ta tag i saker blir ju högaktuellt en gång om året. Kring nyår pratas det om löften som går ut på att börja äta rätt, träna mer, göra sig av med diverse olater och bli en bättre människa. Det håller sällan. Men! Häromdagen slog det mig att hösten är det nya nyåret, eller snarare det verkliga nyåret. Det är ju på hösten som folk tar sig i kragen och gör saker åt sitt liv. När kollegorna kom tillbaka efter semestern infann sig en skolstart-stämning i kafferummet. Och kanske är det just skolstarterna efter somrarna som satt sina spår. Hösten innebär en nystart. <BR><STRONG><BR>Jag har skaffat mig en hobby</STRONG><BR>Själv är jag tokstolt över att ha skaffat mig en hobby i höst. Det känns bra att ha en riktig hobby. När folk tidigare har frågat om intressen och privatliv har hjärnan febrilt letat efter bra svar eller egentligen bara svar. "Ehm... shoppar och pysslar", har jag svarat på frågor som rört allt där som sker efter jobbet. <BR><BR><STRONG>Jag verkar inte särskilt spännande, inte ett dugg spännande, det måste jag ju medge. Men nu! Nu kan väl någon fråga mig om intressen så ska jag svara. "Jo, jag rider ju en del. Och så planerar jag på allvar att börja sticka mössor. Måste bara fräscha upp stickminnet först".</STRONG> <BR><BR>Just ridningen är jag overkligt stolt över. Att jag sedan var så nervös att hela kroppen ville kräkas första gången jag kom in i stallet igen efter 10 år är inget jag är stolt över. Men det har börjat gå över nu. Vi är några stycken i ridskolegruppen som tagit oss i kragarna och återupptagit ett gammalt intresse.<BR><BR><STRONG>Nu är jag en av dem som ser roliga ut<BR></STRONG>Samtidigt kommer minnet tillbaka, hur vi hästtjejer i stallet inspekterade vuxenlektionerna på kvällarna och fnittrade nöjt. "De är ju sämre än vi, fast de är VUXNA och vi är BARN! Och vad roliga de ser ut när de rider". <BR><BR><STRONG>Nu är jag en av dem som ser rolig ut när jag rider. Fast jag ser det givetvis inte själv. Därför kan jag inte låta bli att titta hur det ser ut när jag rider förbi de stora speglarna i ridhuset. Samtidigt skäms jag när någon i gruppen märker det. Då låstas jag räta till hjälmen eller gör någon annan löjlig skenmanöver. Men läser ni nu detta så vet ni sanningen, medryttare.</STRONG> <BR><BR>Helt plötsligt innehåller ens liv roliga namn som Roxette, Brunis, Shadow och Fakir. Sambon garvar när jag kommer hem och babblar på. Helt plötsligt är jag liten hästtjej igen, ut i mina ridhandskeprydda fingertoppar. And i´m lovin it. <BR><BR><STRONG>Den stora förloraren<BR></STRONG>Den här veckan inleddes med något ovanligt som en reportageresa till Stockholm. På nedvägen skojade jag och fotografen Linda om kändisspotting. Fast helt ärligt så var det väl egentligen så att vi inte ville erkänna ens för varandra att vi ändå tyckte det skulle vara kul att se några kändisar. Det hela utvecklades till en tävling i vem om kändisspottade flest. Jag blev den stora förloraren. För medan vinnaren såg allt i från tv-programledare till hockeystjärnor såg förloraren bara Lasse Anrell. Vi såg varandra i ögonen för en halv sekund på Arlanda Express och jag hann tänka att han äntligen har bytt glasögon. Det gjorde honom gott. Mycket gott.</P>
