Helgkåseriet: Fleecens betydelse för god nattsömn

Det försvinner. Aldrig att det här kommer att ligga kvar.
Så lät det för några veckor sedan när omgivningen med dålig övertygelse försökte få mig att tro att snön skulle försvinna. Själv förlikade jag mig ganska omgående med den horribla tanken att det blev vinter redan i oktober.
Jag plockade fram vinterkläderna, packade ned sommaren i väskor och kartonger och skuffade undan dem till mitt och sambons dåliga samvete. Det är förrådet i källaren som mest liknar en kombination av en gammal fängelsehåla och en soptipp. Det dåliga samvetet har fått ta hand om trasiga möbler, gamla mattor, över 100 par skor, köksgeråd och åtskilliga lådor med väskor och kläder "som-kan-vara-bra-att-ha-någon-gång".
Samvetet har blivit större och större med åren och nu är det nästan fullproppat. Det liksom bara blev så när vi inte hade någon bil att skjutsa iväg skrotet till tippen med. Den ursäkten håller inte längre, nu har vi bil, men samvetet fortsätter att växa.

Problemen har börjat
Tillbaka till den här bonusmånaden som vi fick, och som jag absolut inte ville ha. En extra vintermånad var det sista jag önskade, och det av flera anledningar. Den främsta gäller Ufo - hunden vi adopterade av en familj i Norrköping för ett par år sedan. De förra ägarna glömde nämligen att berätta en ganska väsentlig sak om Ufo. Nämligen att han inte hanterar kyla särskilt bra, eller inte alls för att vara exakt. Förra vintern blev minst sagt jobbig och den fick mig att önska att den här vintern skulle bli mild och kortvarig.
Nu har problemen redan börjat. Scenariot som utspelar sig vid minsta minusgrad: Vifta på svansen, vara glad för att gå ut och kissa, komma till porten, inse att det är kallt, börja skaka, kissa allt på en gång utanför dörren, stanna och vägra gå någon annanstans än tillbaka till lägenheten.
Vi har provat med värmande täcken och tröjor men så fort de åker på börjar kroppen att skaka, och det innan vi ens hunnit lämnat lägenheten. Måste vara något psykiskt, eller så har han skådespelartalanger, den lille. Väl ute gör han så lite som möjligt, i flera bemärkelser.
Men köldmotståndaren har hittat en egen lösning på situationen. På nätterna när vi andra sover djupt, smyger han upp, tassar i väg till utvalda ställen och gör det han inte gjorde på promenaden.
De nattliga äventyren brukade oftast gå ut till köket, men efter ett tag blev han oförsiktig och brydde sig inte ens om att lämna sovrummet innan han slog på strålen. Just den gången vaknade vi av ljudet och kunde åtminstone försöka få honom att förstå att det inte var okej.

Uppfostran är kontinuitet
Nätterna efter sovrumsincidenten har varit jobbiga. Lösningen blev att binda fast köldmotståndaren i sitt koppel varje natt så att han inte kan lämna sin korg. Det funkade. Tills han ville tillbaka till sin vanliga sovplats, sängen, och mitt riktiga samvete gav sig till känna. Ja, ordet som gäller i uppfostran är kontinuitet, men det går dessvärre inte så bra ihop med samvetet. De kommer helt enkelt inte överens.
Ufo slapp kopplet och istället fick vi sova som Lucky Luke - alltid ett öga öppet, eller ett öra i det här fallet.
Jag vaknar i snitt tre gånger om natten och sömndrucket föser jag ur mig "korgen!" och "plats!" så fort han är uppe och går. Känner mig som en småbarnsmamma som får för lite sömn. Tips på bättre lösningar för denna treåring emottages tacksamt. Att binda fast honom i kopplet om nätterna känns som ett brott som skulle kunna heta grov hundfridskränkning.

Fleecetröjan på
Hädanefter är det fleecetröjan på som gäller vid minusgrader - trots både Ufos och andra människors ogillande. Hellre en sur hund och ilskna blickar från de som envist hävdar att man spökar ut djuret, än det här eviga kissandet inomhus om nätterna.