Helgkåseriet: Det här är en riktigt pinsam historia ...

Varje dag åker jag buss Sävast-Luleå. En avkopplande verksamhet, möjligen ibland allt för avkopplande för mig och många andra. Då kan bussen se ut som en reklamfilm för sömnmedlet Insomnia. Det snarkas litet här och var. Jag slumrar också. Titt som tätt. Oftast på hemvägen. Fast jag vaknar till när bussmotorn ändrar varvtal innan korsningen där linje 28 går in i Sävast. Nå, när bussarna passerar Sunderby sjukhus körs samma slinga till busshållplatserna där, oavsett om bussen går till Luleå eller i riktning Boden. Vid utfarten gäller sväng vänster till Luleå, sväng höger Boden. Då och då har jag funderat på om busschauffören någon gång skulle svänga fel. Exempelvis köra tillbaka mot Boden igen. Eller mot Luleå. Med tanke på min egen tankspriddhet vore detta inte orimligt. Vi ska ju till Luleå ... I höstas inträffade det inte ovanliga att jag hade slumrat till. När vi fullbordat rundan in till sjukhuset och skulle svänga ut vaknade jag med ett ryck. BUSSEN BÖRJADE KÖRA TILLBAKA MOT BODEN! Yrvaken tittade jag mig omkring i bussen. ? Är det bara jag som är vaken och reagerar, flög genom min omtöcknade hjärna. Som seriös bussresenär kände jag mig skyldig att ingripa. Sov alla andra resenärer de oskyldigas sömn? ? Vart kör du nu? upphöjde jag min röst till chauffören. Han syntes bli en smula förbryllad. ? Ja, vad menar du? undrade han med en röst där stänk av bestörtning kunde anas. Jag tog ny sats: ? Jamen, vi ska ju till Luleå, hävdade jag förvirrat under det att bussen svängde upp på 97: an i fel riktning, mot Boden. Nu hade chauffören fått läget klart för sig. Han svarade lättad: ? MEN VI HAR JU JUST VARIT I LULEÅ, log han.. Jag förstod ingenting. Hade jag glömt att stiga av i Luleå och åkt runt hela vägen via Loet? försökte min på tomgång puttrande hjärna reda ut begreppen. Ett stilla fnitter hördes från ett säte just bakom mig. Någon hade -upptäckt dialogen här längre fram i bussen. Men nu, äntligen, började en fasans insikt ta form. Klockan var kring 17.30, jag var på väg hem till Sävast och vi skulle naturligtvis inte alls åka till Luleå. Jag hade somnat vid avfarten mot Sunderby sjukhus och fått för mig att det var morgon och att jag var på väg till jobbet. ? Aha, ja, det var ... jag var ... kanske, muttrade jag som obegriplig förklaring. ? Ett tag började även jag fundera, småskrattade chauffören Jag såg mig försiktigt om. Kanske fanns en lucka i bussgolvet där jag diskret kunde klättra ner och ta plats i bagageutrymmet, fly från detta penibla läge som jag hamnat i. Jag låtsas att mjölken är slut Under resten av resan försökte jag krympa ihop i sätet. En mycket -obemärkt avstigning genomfördes i Sävast. Turligt nog verkade ingen annan än den fnittrande ha lagt märke till palavern där framme i bussen. Några dagar senare satt samma chaufför bakom ratten och jag gav en något distinktare bekännelse än det tidigare stammandet. Några gånger har det hänt att jag vaknat precis vid min busshållplats och yrvaket känt igen omgivningen, men ändå inte riktigt känt igen den, och inte hunnit kliva av. Då är det bara att lugnt lämna bussen vid nästa stopp och låtsas som ingenting. ? Jag har börjat gå av en busshållplats senare för att ta en promenad, kan förklaringen lyda om någon undrar. Vid ett tillfälle snusade jag två hållplatser extra och hamnade vid affären i Sävast. Enkelt: Låtsas som om mjölken hemma var slut. Pajala nästa En annan gång slumrade jag till vid Mjölkuddsrondellen. Jag vaknade på busstationen vid Loet. Observant Kurirenvikarie på bussen hade dock noterat det hela och uppenbarligen informerat övriga på redaktionen, vilket medförde vissa muntra tillrop när jag kom dit. En tredje gång klev jag på Pajalabussen. Den kommer till hållplatsen vid Norra Hamn nästan samtidigt som Bodenbussen och jag såg inte skylten. Rådig förare noterade vid stämplingen av mitt busskort att detta knappast räckte till Pajala och ropade tillbaka mig. Tja, det händer saker ibland på bussen, som synes. Men mestadels går det trots allt rätt lugnt och fridfullt till. Dröm vackert, men vakna vid rätt hållplats!

Helgkåseriet: Det här är en riktigt pinsam historia ...

Det är med stor tvekan som jag skriver denna lördags-krönika. Men jag lovade förra gången att återkomma, hur patologiskt pinsamt det än är att berätta historien som helst borde förpassas till skymningslandet längst upp i Torne Lappmark, skriver Håkan Zerpe i veckans helgkåseri.