Helgkåseriet: Den modige väljer en quattro
Oftast handlar upplevelsen om det vi äter. För inte så länge sedan var det väldigt exotiskt bara med lite banan i maten eller en resa till Mallorca. När stans första pizzeria öppnade var det mest fantastiska man kunde inmundiga en capricciosa eller om man ville vara riktigt vågad - en quattro stagioni. Vi lagade jambalaya och paella för glatta livet åt vänner och grannar och yvdes över de och nya fantastiska smakkombinationerna. Saffran i maten? Det var ju annars uteslutande förbehållet lussebullarna. Och vitlök - det förtärdes bara sparsamt och aldrig om man skulle på jobbet eller överhuvudtaget riskerade träffa folk dagen därpå. Jag minns när hamburgare kunde utgöras av en köttfärsbiff med stekt lök på en skiva franskbröd. Annars var väl den klassiska parisaren det enda som gick att uppbringa i gatuköket som skulle kunna liknas vid en modern hamburgare. Bättre bjuda på kalops
Annat är det nuförtiden. Enda sättet att imponera på sina gäster eller för den delen sin familj, är genom att sätta fram kalops eller kanske sjömansbiff. Det som har varit det närmaste och det självklara har konkurrerats ut i vår jakt efter nya upplevelser och vårt omättliga
behov av förnyelse. Nu är snart idéerna slut och det är det gamla som har blivit det nya. Allt exotisk, det vill säga företeelser typiska för andra
kulturer och miljöer än våra egna, har blivit mer lättillgängligt än rotmos och fläsklägg eller ärtsoppa på torsdagar. Vi äter risotto i stället för pytt i panna till middag och parmesan och chorizo har plötsligt blivit mer vanligt förekommande begrepp än herrgårds och medvurst. Fredagarnas grillade kyckling har fått stryka på foten till fördel
för den nya svenska nationalrätten, farsoten på alla barnfamiljers
middagsbord, tacos. Oupptäckta upplevelser
Hur ska vi göra för att hitta nya intryck när vi redan verkar ha funnit det mesta som är annorlunda? Det är ingen idé att uppfinna hjulet två gånger. Kanske är det då bäst att undersöka om det ändå finns något någonstans som vi inte har upplevt eller upptäckt ännu. Och om vi nu ska fortsätta prata mat så finns det ju faktiskt fortfarande rätter och smaker som vi av någon outgrundlig anledning inte tagit med oss hem. Varför serverar ingen exotisk restaurang isländsk fårskalle eller torkat sälkött? Varför finns inte till exempel den skotska delikatessen haggis på menyn när vi besöker en pub? Ni som nu är lite vakna har kanske sett sambandet här. Det
exotiska vi upplever som eftersträvansvärt och något att
längta efter, härstammar i regel inte från det norra halvklotet. Ska det vara värt att upprepas och upplevas ska det tydligen vara antingen orientaliskt, sydeuropeiskt, afrikanskt eller
kanske något åt cajun-hållet. Mer nordliga smakreferenser håller helt enkelt inte måttet. Inga vardagliga smaker
Skulle till exempel en spanjor eller en japan ta med sig en burk
surströmming hem efter semestern i Sverige? Icke. Jag tror man kan förmoda att inte heller vare sig kalvsylta eller en tub kaviar slinker ner i resväskan. Visst, rökt renstek, åkerbär och löjrom kanske kan vara
något att skryta med, men, handen på hjärtat, hur ofta äter vi det
själva? Inte är det smaker som representerar vardagsmaten, direkt. Kanske kommer vi strax att börja tillskriva pizza, pasta och biff med bambuskott vår egen svenska husmanskost. Sedan är det som sagt bara att börja om från början med fläskkorv, kålpudding och stekt sill. Tills vidare är det bara att nöja sig med den gamla vanliga tandooribiffen och nudelwoken. Eller varför inte slå till med en quattro stagioni.
Så jobbar vi med nyheter