Helgkåseriet: Äntligen får vi salongsfähig föda

Det finns förmodligen flera saker som är utmärkande för denna del av världen så här års. Jag tänkte inte rada upp alla utan enbart uppehålla mig vid en enda företeelse som också verkar ta ut alla andra. Under några dagar i slutet av augusti befinner vi oss i ett stinkande rus vars like mig veterligt inte kan upplevas någon annanstans i världen. Hur kommer det sig att vi finner sådan tillfredsställelse i, och jagar så ivrigt och ihärdigt efter, några grå, geggiga och äckelsladdriga före detta fiskar som närmast för tankarna till något som flutit upp i ett förorenat vattendrag? Somliga kallar fisken sur, andra rutten. Andra använder en helt annan vokabulär, normalt inte alls benämningar på mat, när de beskriver den. Men sådana uttryck gör sig inte så bra i tidningen, så de hoppar jag över. Fermenterad ska vara den vetenskapligt korrekta benämningen. Och det låter ju fint. En lyckad slump
Nu tror ni kanske att jag i några meningar tänker avrätta denna för många heliga matupplevelse. Det tänker jag inte alls. Liksom så många andra trotsar jag stanken och bortser från både konsistens och utseende när jag bänkar mig i glada vänners lag för att under festliga former och med äkta inlevelse förtära detta fenomen till föda, som enligt vissa historieböcker kom till av en slump. Slump eller inte, konceptet är mot alla odds lyckat och vinnande, hur det nu komma sig. Ingen kan på fullt allvar påstå att det är mat som gör sig på tallriken, eller ens i huset. Nej, många av oss måste till och med äta utomhus för att vi helt
enkelt inte står ut annars. Ritualerna är många och sättet att få i sig fiskuslingarna likaså. Vi sätter oss till bords tillsammans med vänner eller släktingar och slickar oss förväntansfullt om munnen. Under tiden tar värden burken med sig bakom knuten och öppnar denna under en noggrant förberedd ritual som kan innehålla element såsom vattenhinkar, trasor och någon form av skyddsutrustning. Snart bryter vi bröd tillsammans när huvudnumret nalkas. En välbekant och inte, även om detta brukar vara vattendelaren i sällskapet, helt angenäm lukt följer med burk och värd tillbaka till bords. En period av koncentrerad tystnad följer. Det petas och pillas och besticken skrapar ihärdigt porslinet. Det är här som agnarna skiljs från vetet. Amatören från veteranen. Att ta ur och bena en surströmming verkar vara en hel vetenskap. Förstå-sig-påarna delar ut goda råd. Spridda kommentarer hörs emellanåt. "Är det nån som vill ha rom? Jag har!" Något som mest liknar rens skrapas mellan tallrikar och mottagaren ser ut som en nybliven trissvinnare. Det blir under en tid så mycket att göra att det knappt blir tid till att snapsa, vilket annars brukar vara surströmmingsskeptikerns enda ljus i mörkret. Den sanna skadeglädjen
"Jag är surströmmingstaliban", deklarerar kollegan varpå hon föraktfullt frustar åt alla varianter av klämmor, hårda såväl som mjuka. Nej, strömmingen ska avnjutas som den är, så man känner smaken, och allt annat ska vara vid sidan om. Befinner man sig i ett surströmmingssällskap med fundamentalistiska värderingar och vill hålla sams bör man nog också undvika att prata filéer. Det är i dessa kretsar bara ett sätt att fria med ofrälse, i det här fallet så kallade 08:or och andra som vill vara lite inne och crazy. Sedan en tid har ju faktiskt surströmmingsburkarna hittat sin väg ända in i salongerna, och har där upphöjts från att vara bespottad landsortstradition till att bli nationell delikatess. Nu duger det minsann, efter århundraden av föraktfullt krökta
munnar och rynkade näsor. Men vi är väl inte njugga, vill de vara med nu, så varsågod.
Vi är stolta över denna tradition och bjuder gladeligen in
lyckligt ovetande nykomlingar till surströmmingskalas. Sedan sitter vi och pekar och skrockar skadeglatt när de halvpaniskt och ovant vispar runt bland fenor och mjölke på tallriken. Den oinvigde får ofta något skräckslaget i blicken vid åsynen av
fisken. Uppmuntrande ryggdunkar och glada tillrop brukar hjälpa över den första tröskeln. Ingen som väl kommit på festen kan ju med hedern i behåll kapitulera och norpa en varmkorv från barnbordet. När man sedan efter avslutad måltid nogsamt har skrapat av sin
tallrik och gått runt hörnet för att gräva ner resterna, är det bara att smårapande och smackande luta sig tillbaka för att njuta av festligheternas efterbörd. Lukten och faktiskt också smaken dröjer ju som bekant kvar rätt
länge ...