Helgkåseriet: Äntligen äger jag mina dammråttor
Visst får jag er tillåtelse att stolt slå mig för bröstet, bara så där lagom hårt utan att några revben ger vika för en ivrigt bultande näve.
För första gången sedan drygt 20 år är jag inte skyldig någon bank, betalar inte något dumt impulsköp på avbetalning och bilen är faktiskt min. H e l a den dynamicblåa Skodan som väckte alldeles för starka känslor när jag en dag för fem år sedan satte mig i bakom ratten, men också samtidigt i den lånefälla som jag så sent som i januari "helskinnad" tog mig ur.
Om uttrycket tillåts blev jag alldeles för kåt när jag vandrade runt i bilhallen och då går ju som bekant inte hjärnan på alla cylindrar. Men inget ont om själva bilen!
I min tvåa på Bergviken äger jag, tillsammans med min sambo, varje förbaskade kvadratmeter och varenda dammråtta som smyger omkring runt sladdar och i vrår.
Mina pajasstudier på Idrottspedagoglinjen i Umeå har jag också pröjsat. 100.000 svenska bagare plus ränta för att lira innebandy och partaja i Björkarnas stad kan te sig dyrt - men tänk vad ruskigt kul vi hade och hur mycket jag utvecklades som människa. För att inte tala om alla goda vänner jag knöt starka band med varav flera fortfarande är riktiga kompisar; "Big D", Örebro-Janne, Ricke, Pärne, Bjerre och Steffe.
Konsten att leva i nuet
Genom åren har jag alltid genat i kurvorna när det gällt min ekonomi. Pengarna har likt en strid fors flutit genom mina fingrar så långt de räckt.
Jag har helghandlat på Statoil. Även Shell och OK. Jag har under många, många år aldrig någonsin planerat mina inköp. En gång köpte jag en röd liten behändig kassabok, men det var också ett dåligt köpt trots ett gott syfte. Den begagnades knappt.
När de forsande mellan-fingrarna-pengarna sinat har jag aldrig tvekat att låna; hos banken, av kompisar eller genom att betala månad för månad till affären eller hyrt diverse dumma prylar. Jag har också tagit mer än ett förskott på lönen ... Jag har sagt att jag ska renovera lägenheten och tagit ut stålar från reparationsfonden. Under min tid i Sundsvall tvingades jag att sälja min vita Golf för att lösa en akut likvid situation.
"Ja, men du kan ju alltid låna av mig", är ett erbjudande Omnell aldrig nekat sig hes till. I synnerhet inte om valet stått mellan att stanna hemma eller hänga med ut på krogen.
I det fallet kan ingen anklaga mig för att inte ha levt i nuet. Jag om någon vet vad det innebär att leva just här, just nu.
Med vattenkokaren som resesällskap
För en handfull år sedan stod jag ända upp till hakan full av lån, till bank, kompisar och förskott på lön. Skulder och intäkter gick inte ihop. Det var ungefär samtidigt som jag fattade tycke för den forna sovjetiska planekonomin.
Att kärleken besvarades var kanske min räddning. Tänka sig att en planekonomiskt fostrad kvinna kunde falla för en oekonomiskt beroende man. Snacka om plus och minus. Men det är väl just de motpolerna som dras till varandra.
Men att dessa olikheter, på sista raden av balansräkningen, skulle attraheras av varandra var kanske inte troligt.
Jag är, eller var, en stanna-vid-vägkrog-kille som träffade en göra-mackor-själv-tjej. Jag är, eller var, en kille som inte tvekade inför spontana besök på fik och restauranger som träffade en tjej som var van vid att släpa på vattenkokare under utlandsresor.
Ingen bra affärsidé
Märk väl att jag skriver oekonomiskt beroende om mig själv. För det v a r jag ju. I dag är jag mer beroende av trygghet än av ekonomiska härvor som framkallar mycket stress.
Jag kommer nog aldrig att bli en ekonomiskt oberoende man, men jag hoppas och tror starkt att jag frånsett lån till bostad, inte kommer att bygga mitt liv på andras pengar.
Det är ingen bra affärsidé såvida man inte förvaltar andras pengar, ser till att de växer och på det gör sig en hacka själv.
Jag tackar min kvinna för detta tuffa, men nödvändiga, ekonomiska stålbad.
Nu är jag ren från skulder.
Men säkerligen fortfarande skyldig till en och annan dumhet.
Så jobbar vi med nyheter