GlasvegasIvriga förståsigpåare tävlar redan i att ha genomskådat hypen, andra hypar slentrianmässigt. Båda sidorna av myntet är lite äckliga, snobbism eller masshysteri, om man frågar mig. Fast fullt begripliga båda ståndpunkterna. Glasvegas är det perfekta NME-bandet. Det säger inget om hur de låter, mer än att de bemästrar det där med att vara precis lagom originella musikaliskt (med rätt referenser och influenser) samt att de har den där enorma gängmentaliteten/utanförskapet som bara ett stort och ungt band förmår förmedla. Rockmagi kan man kalla det, det där som inte går att förklara, man känner bara igen det när man hör eller ser det. Och hur det låter då? Fantastiskt faktiskt, som en dröm, särskilt om man har en fäbless för såväl flickpop som punk. James Allan besjunger skotska arbetarklassmiljöer på bredast möjliga dialekt, han tar i allt vad han orkar. Det är enormt. Man vill spela högre än vad stereon klarar, poga hål i väggarna. Helt på det klara att man vaknar i morgon bitti med huvudvärk och tänker "aldrig mer". Men det är värt det, det är omöjligt att ens överväga att låta bli, precis den känslan.
