Det började när Harriet Gardebjörk besökte Sisters Internationals kvinnodag i Skellefteå för tre år sedan.
– Det var en lärare där som heter Elisabeth Hultgren som berättade om Rumänien och det var hennes engagemang som tände mig för det här. Hon hade själv varit ner många gånger och kunde se behovet av att man gör något där nere, säger Harriet.
Så Harriet bestämde sig för att följa med Elisabeth till den Rumänska staden Oradea för att själv kunna hjälpa till. Nu har hon varit dit sex gånger.
– Först såg jag bara allt elende och det svåra men nu ser jag så mycket hopp och glädje och att det lönar sig att hjälpa till. Om man ger lite får man så mycket tillbaka. Men det vesäntliga är inte att jag får mycket tillbaka – det är att ge.
I Rumänien finns många fattiga och Romerna är en extra utsatt grupp som Harriet vill hjälpa långsiktigt. Hon samlar in pengar och stickade kläder som hon delar ut till barn i romska byar. Hon ger också mat till papperslösa romska famlijer som bor olagligt i små skjul på en nedlagd soptipp.
– Var tredje månad kommer en bulldozer och kör ner skjulen och de bygger upp dem igen, berättar Harriet.
För henne är det viktigaste att hjälpa barnen.
– Det är otroligt viktigt att de får gå i skola och att de får hjälp med läxläsning. Det är det som är framtiden. Skolan är ganska eftersatt av de romska föräldrarna så det är det mest vesäntliga man kan göra där nere. Mitt mål är att förbättra tillvaron för de här barnen så att de får möjlighet att växa upp under bättre förhållanden.
Harriet berättar om hur hon en kväll med hjälp av en vän fick möjlighet att besöka ett sjukhus. Där låg spädbarnen på rad efter rad, alla övergivna av sina föräldrar.
– Jag grät och jag grät och jag grät. Det gör så ont i mitt inre. Jag tror ju inte att någon vill lämna sina barn utan det är omständigheterna som gör det, säger Harriet.
Här i Norrbotten möter vi dagligen tiggare som kommer från Rumänien.
– Jag är med i en grupp i kyrkan där vi hjälper tiggarna i Luleå med mat, kläder, duschmöjligheter och kontakt med kommunen, men jag tror att det lönar sig bäst att hjälpa dem där nere. När jag som ensam person kan göra allt det här, då finns det mycket man kan göra.
Harriet skänker pengar till olika välgörenhetsorganisationer och hon har genom sitt engagemang blivit vän med många andra eldsjälar i Rumänien. Hon har fått chansen att besöka romska hem och på nära håll se hur pengarna använts till att förbättra fattiga familjers levnadsvillkor.
– Jag har sett till att jag känner de jag ger till och jag känner att jag kan lita på dem. När jag skickar kläder får jag bilder som visar att de kommit rätt, så det är inte att bara slänga pengar i sjön.
En orsak till Harriets starka vilja att hjälpa är hennes kristna tro.
– Jag vill göra praktisk kristendom. Jag har inte alltid gjort goda gärningar men nu vill jag göra det som är gott. I bibeln står det: "Han har skapat oss till goda gärningar som han förberett för oss".
Tron har haft en viktig roll i hennes liv.
– Jag har haft cancer två gånger och en stroke och jag har blivit buren av min tro i det svåra, men också i glädjen. Jag vill att tron ska genomsyra mitt liv, vad jag säger och vad jag gör.
Vid sina besök i Rumänien besöker Harriet också sina två fadderbarn Tania, 6 år, och Patricia som är 13. De bor i en sorts familjeby dit rumänska unga par flyttar in och blir föräldrar till föräldralösa barn. Det bor 12-13 barn i varje familj och de flesta av barnen är romska. Varje barn har tio faddrar som betalar 300 kronor i månaden och det ger barnen kläder, mat, skolgång och allt de behöver. Familjerna har också hjälp med hushållasarebte och läxläsning.
Harriet berättar att Patricia blev kvar med sin alkoholiserade pappa när mamman flyttade till Italien för ett par år sedan. Hon tog hand om honom och kunde inte gå i skolan.
– Tania bor med sina tre syskon. Mamman lämnade dem ensamma flera dagar i sträck så till slut blev de omhändertagna. Pappan bor i Tyskland och kommer och hälsar på ibland men mamman har aldrig gjort det. Tania trivdes aldrig på barnhemmet men det gör hon här, hon är en riktig solstråle. Barnen lever en kärleksfull tillvaro, de är helt otroliga de här föräldrarna, säger Harriet.
Hon reser tillbaka till Oradea när hon fyller 70 i höst och då tar hon med sig sin man.
– Jag tror att det är det här jag är bestämd att göra, så länge jag kan.