Haradsrevyn når hysteriska höjder

Lördag kväll vid 19-tiden.
200 personer bänkar sig i Edeborg i Harads. Gissningsvis har alla i bygden som överhuvudtaget kan sitta på en stol tagit sig till årets premiär på den sedan 2001 traditionella uppsättningen av Haradsrevyn.
Allt är litet spänt. I likhet med mig själv är nog många inte så flitiga teaterbesökare. Kanske blir det en gång om året. Och då är lokala revyn ett måste.
Spänt. Och förväntansfullt. Ska det verkligen bli lika bra som förra året? De ska visst ha med skogsbranden, sägs det.
Plötsligt händer det. Ett gäng japanska turister rusar in via publikens entrédörrar, tar bilder med sina kameror och babblar på "japanska".
Då brister alla fördämningar hos publiken som bara applåderar, vrålar och skriker rakt ut.
Därmed är ribban lagd, publiken besegrad och resten en enkel uppgift för ensemblen.
Rent märkvärdigt känns det att Haradsbygden med sina tusentalet invånare kan prestera en sådan här föreställning. Bara att allt material har skrivits av revyns skrivargrupp är en
prestation. Skådespelarna gör fullödiga insatser. Trots eventuella dallrande premiärnerver syns inte minsta tvekan i agerandet. Här avges granna passningar, lagspelet är gediget och varvas med suveräna solokörningar som får åhörarna att rent hysteriskt skratta sig tårögda.
Revymakarna undviker nogsamt de fällor som kan vara gillrade i sådana här sammanhang:
n Revyn är lagom lång, vilket ger högt tempo utan utfyllnadsnummer.
n Genom goda manusidéer undviks nödutflykter till pinsam under-bältet humor. Genren finns med, men görs med finess och tar inte överhanden.
n Av de goda idéerna blir det inte bara "det kunde ha blivit bra". Det blir i stället VÄLDIGT bra.
I början av revyn är vi i Harads 2047. Harads är i centrum för en turistsatsning med 73.000 bäddar.
- Välkomna till Harads kulturhus och 47:e revyn, förkunnas det. Och ni som har kommunikationssystem, särskilt de gamla mobiltelefonerna, var snälla och slå av dem. De stör det automatiska inflygningssystemet till flygplatsen.
Röda tråden är en tidsmaskin i form av ett torrdass som för oss framåt och bakåt i tiden. Toppnumren är många och dalarna inga. Vi ska inte avslöja för mycket här. Men Asta, 83, från Edestrands äldreboende, åker till Bengt Nilsson och grabbarna på Räddningstjänsten och, ja stortrivs. Anna Bergström når i höjd med Haradskölen som komiker här.
Jättegarv orsakas också av 08-journalisten som intervjuar lokalbefolkningen om skogsbranden. Byasplittringen blir en vildsint parodi med troliga sanningsförtecken och vidare har Haradsborna löst problemet med nativiteten på ett väldigt fiffigt sätt.
Starka nummer är också gamla dängan Indian Reservation som blir Klusåkvinnor och Klusåmän.
Och avslutningen om att alla måste gå tillsammans om vi i glesbygden ska komma någon vart är rent gripande.
Enda som saknas är litet kommunpolitiska gliringar. Men i det i övrigt högoktaniga revymakandet är det en bisak.
De som planerar framtiden för åldringsvården i Haradsbygden bör fundera över situationen. Om Haradsrevyn fortsätter i samma spår som nu måste antalet platser utökas rejält.
Ett gott skratt förlänger livet, heter det ju.