Plötsligt blir det becksvart, en säkring har gått och de tolv strålkastarna släcks samtidigt. Vi är på Kustbevakningens svävare ute på isen på väg in mot land. Ljuset från SSAB och malmhamnen leder oss rätt i någon minut innan säkringen är lagad och strålkastarna åter ger ljus. Inte för att de lyser upp så mycket mer än några tiotals meter framför oss över den vita ”gammelisen”.
En pråm med malm ligger i farleden och Lars Näsman ropar in till trafikledningen för att ta reda på om den är på väg mot oss eller på väg in i hamnen. Beskedet blir att den är på väg ut och vi stannar och inväntar att den passerar.
– Det är inte roligt att få stopp mitt i farleden med en sån på väg mot en. De vill nog helst inte stanna när de har fått fart, säger Andreas Josbrant, den andre i svävarens besättning.
I farleden har isen brutits sönder, isflaken är vassa och bygger kanter som kan vara svåra att ta sig över även för en svävare.
Februari. Vinter och is. Duos reporter och fotograf ville ut till havsbandet för att få se packisen som normalt finns där i februari. Men vi valde fel år.
Inte sedan slutet på 1950-talet har istäcket i Bottenviken varit så litet så här års som det är nu. En varm höst, mild vinter, och starka syd-sydostliga vindar har påverkat isen och i Norrbottens yttre skärgårdar är det isfritt.
Istället följer vi kustbevakarna Lars Näsman, 58, och Andreas Josbrant, 42, ut på en tur för att undersöka istjockleken där det ligger is och var det blir öppet hav.
– Händer det något, som ett räddningsuppdrag exempelvis, är det guld värt att veta var iskanten ligger, säger Lars.
Det har varit flera vintrar med dålig is, eller lindrigt isläge, om man så vill.
– I fjol var det tjock is på en del ställen som bröts av och drog iväg. I år är isen både av dålig kvalitet, för att det har snöat så mycket, och så har mer is än vanligt dragit till havs på grund av vindarna, säger Andreas.
Isläget förändras också hela tiden och det är ovanligt att det ser ut så i februari.
– Där det en dag var is som bar en skoter kan det dagen efter vara öppet vatten. Det har blåst hårda vindar och så pumpar det in vatten som bryter sönder isen, säger Andreas.
– Om det är riktigt kallt i vattnet påverkar det inte isen så mycket om vattnet åker upp och ner. Men om vattnet är några grader varmare och så det påverkar isen mycket mer. Isen på en fjärd kan försvinna på några timmar, säger Lars.
Vi kommer ut till Klubbnäset, mellan Klubbviken och Likskär, och där är det öppet vatten. En svävares framfart på is påminner om en klick smör i en varm stekpanna. Den liksom glider omkring, på isen ibland lite i sidled. På vatten är det mer friktion, så när vi kommer ut på vattnet är det trixigare att komma igång, även om svävare mest körs på vatten, berättar Lars.
– Den här är byggt i England och där går den bara på vatten. Anledningen till att de använder svävare är att de klarar grunt vatten och att de inte känsliga för ebb och flod. Den kan ju också köras upp på land och då behöver det inte byggas några hamnar, säger Andreas.
Vi fortsätter ut mot Luleå skärgårds yttersta öar.
– Men du ser ju! Ända mot Esparna är det ju helöppet, utbrister Lars.
Det öppna vattnet går in mot stränderna.
De inre fjärdarna där det nu ligger is påverkas inte så mycket, där försvinner isen ungefär vid samma tid på året varje år. I början av maj brukar de ruttna bort. I de yttre fjärdarna där det inte är något som stoppar isen att brytas isär har den redan drar iväg på många ställen.
Vi ser några renar på isen vid Kluntarna. När vi närmar oss springer de i land. Andreas kliver ut och hackar hål i isen med en isbill för att mäta. Resultatet är 20 till 40 centimeter is.
Så åker vi vidare.
Vid Smålsön – Degerön 35 centimeter och flödesvatten 25 centimeter. Andreas får ett telefonsamtal från en renskötare med renar på en ö som undrar om isläget, han vill förstås snarast få in sina renar till fastlandet. De pratar i telefon och renskötaren får instruktioner om var isen bär.
– Vi har kollat 20 meter från iskanten mellan Mjoön och Smålsön och där var det 40 centimeter tjock is. Men det är en del flödvatten. Vi kör rakt över därifrån mot Hindersön och kollar det också, säger Andreas.
När vi vänder tillbaka har det mätts istjocklek hela vägen upp till Seskarö i Haparanda skärgård. Kustbevakningen i Luleå har arbetsområde från Bjuröklubb i Skellefteå till Haparanda. På väg hem piper det till i radion. En man har fastnat med skotern i flödvatten på isen på väg till stugan och skotern sitter fast. Vi är inte långt därifrån och gör en sväng in, på håll syns skotern på isen. Med vinschen på svävaren dras den enkelt loss, mannen kör in till fastare underlag och skoterkälken lyfts upp och fraktas till honom.
– Tackar. Ni får väl skicka räkning, säger mannen tacksamt, vinkar och kör hem mot fast mark.
Lars säger att uppdraget inte var ett räddningsuppdrag.
– Det var ju ingen fara med mannen, han hade ju gått till sin stuga. Han hade fått hjälp även om vi inte varit i närheten, men då hade han kanske fått vänta, säger Lars.
Lars och Andreas trivs med jobbet som kustbevakare och de tycker att alla årstider har sin tjusning.
– Våren är härlig och sommaren rolig, för då får vi träffa folk, säger Lars.
Ni jobbar ju tätt ihop under långa tider, vad pratar ni om?
– Man lär ju känna varandra bra och kommer varandra nära om man jobbar tillsammans på en svävare eller en båt. Då är det alltid en människa en armlängd avstånd och det går inte att bara gå på en promenad. Det är svårt att prata bara om väder och vind i tre dygn. Jag och Lars har flera gemensamma intressen, jakt, skidåkning och så skärgården, där vi bägge två också spenderar fritiden, säger Andreas.
– Vi tjatar lite om vad vi tycker är bra och dåligt i samhället. Nog pratar man med vissa kollegor om det är något hemma också. Det har hänt mycket under mina 25 år, födslar, dödslar, giftermål och skilsmässor, säger Lars.
Men tjurar ni inte?
– Vi försöker jobba på att vara förbannade ett lite längre tag. Men det går dåligt, säger Lars.