Paula Cederlöf, 28 år från Stockholm, är sedan 2012 helårsanställd köksmästare och ansvarar för stationens hjärta, köket. Under högsäsongen arbetar där sex kockar och tre diskare.
När hon kom första gången var hon 20 år och hade inte varit norr om Sundsvall tidigare.
– Jag visste nog inte ens var Abisko låg. Jag var less på Stockholm och hade en bekant som sa att det här var ett fantastiskt ställe. Och så träffade jag min sambo och blev kvar, berättar hon.
Det är varmt och slamrigt. Hon förbereder dagens middag, foliepaket med röding, potatis och grönsaker, tillsammans med kocken Simon Bengtsson, 31 år, från Malmö.
– Jag är dålig på att åka tillbaka till Stockholm. Tänker att alla är så lurade som bor där. Här träffar man alltid på folk, här bryr man sig och har tid, säger hon.
– Jag kan sakna utbudet av kultur, att kunna välja vilken film man ska se, gå ut och fika kanske, shoppa. Men det finns så mycket annat här.
Inte heller Simon Bengtsson är förtjust i att åka till storstaden.
– Folk där bryr sig bara om det yttre. Jag känner mig som en lantis när jag åker till stan. Här har jag blivit en annan person, och det är till det bättre.
Nils Hansson Vikström är 22 år och läkarstuderande från Falun. Han sitter efter arbetspasset vid en solig vägg och äter sin lunch. I köket arbetar han för tredje säsongen. Det är fisket och gemenskapen som drar honom.
– Det är så härligt med sommaren här, jag jobbar 80 procent och är ledig tre dagar i veckan och kan fiska när jag inte jobbar. Förra helgen åkte vi till Norge och fiskade i fjorden och fick en torsk på 18,5 kilo, 120 centimeter lång, berättar han.
– Här är det kul för det finns mycket folk. Man klättrar, springer, vandrar, det är bara att haka på. Till helgen ska vi bestiga Kebnekaise.
Att boendet är enkelt har han inga bekymmer med.
– Kompisar undrar vad det här är för en håla och tänker kanske att man inte har någon att prata med. I verkligheten är det tvärtom, här är så mycket gemenskap. Ibland får man gå ut på vandring för att få vara för sig själv.
Ute på gården stöter vi på Robert Håkansson, 27 år, från Malmö, som kommer in med några gäster i en bil. Han arbetar som fjällguide och i Abisko är han för fjärde säsongen.
– Jag tycker om att vara här, men skulle kunna jobba på någon annan fjällstation också. Jag gillar säsongslivet, när det är lågsäsong har jag inget jobb, då reser jag.
Han delar rum med flickvännen från Luleå. De träffades på fjällstationen för två år sedan.
– Malmö är riktigt fint på sommaren, men det är inte lika fint vintertid. Anledningen att jag är här nu är att jag inte kan vara fjällguide i Malmö!
Stationen behöver mycket folk under en begränsad tid. Ofta är det natur- och sportintresserade personer som söker jobb. Men säsongsanställd personal, liksom de stora skillnaderna mellan säsongerna, är en utmaning för stationsledningen.
Paulina Henriksson, som både är personal- och butikschef, lyfter upp säsongerna och bostäderna som utmaningar när det gäller rekrytering.
– Vissa säsonger har mycket ny personal, även avdelningschefer. Det är stor skillnad mellan vinter- och sommarsäsongen, vilket ställer krav på personalens kompetens. I butiken är det jättestor skillnad på sortimentet och i köket behöver man tänka mer på menyn när vi har mycket utländska gäster på vintern.
Bostäderna är en riktig utmaning.
–Det är svårt att hitta någon som stannar i flera år, när det inte finns bostäder. Så småningom vill man nog kunna stänga dörren när man är hemma.
Paulina Henriksson kommer från Göteborg och har arbetat två år i Abisko. Förra hösten försökte hon flytta hem.
– Jag insåg redan när tåget rullade in att det inte kommer att funka. Det är skönt att slippa vara en del av vardagsstressen. Och trots polarnatten är mörkret i Göteborg värre än mörkret här.
Polarnatten varar från november till februari, men det är ingen i personalen som åkt hem på grund av mörkret, enligt henne.
– Om man har problem med det söker man nog sig inte hit. Det är väldigt speciellt den dagen man ser solen gå upp igen, första vintern jag var här så satt vi i bilen när det hände och alla bara skrek av glädje, säger Paulina.
Helena Runeberg är chef för hela anläggningen sedan februari i år. Arbetsgivaren har ett särskilt ansvar för de unga anställda, säger hon:
–För många är det första gången de är borta hemifrån och vi har ett stort ansvar att ge en bra start i yrkeslivet. Att jobba här är på gott och ont ett genomgångsyrke.
Hon har lång erfarenhet som hotellchef, både i fjällvärlden och i staden och har själv börjat som säsongsanställd. Hon hade tänkte trappa ner på arbetslivet, men kunde inte motstå utmaningen att söka jobbet som ansvarig för fjällstationen i Abisko.
– Jag tänkte att om de vill ha mig så är det kanske här jag ska avsluta min karriär, säger hon.
Att personalen arbetar deltid är en fördel för alla, anser hon.
– De flesta säsongsarbetarna är anställda på 80 procent för att de ska hinna vara ute och göra det de gillar. Det är också bra för oss, vi kan ta upp dem i tid om det slår till och kommer mycket folk.
Vid linbanan en bit bort från fjällstationen träffar vi Bosse Backe, 57 år, boende i Abisko, teknikansvarig alltiallo. Han har ett tillfälligt inhopp över sommaren och jobbade tidigare på fjällstationen i tolv år. Han reparerade skotrarna och körde linbanan och pistmaskinen och hoppade in där det behövdes.
– Jag har till och med serverat i Café Panorama uppe på berget, säger han.
Han har särskilda känslor för anläggningen som han just nu arbetar med.
– Jag är ju uppvuxen med linbanan. Jag var nio år när den invigdes 1966.
Han har blivit inringd över sommaren för att se till att viktiga delar av linbanan underhålls. På sommaren arbetar han annars på LKAB i Svappavaara. På vintrarna arbetar han på Volvo Personvagnars vintertestanläggning i Kiruna.
Han bytte utsikten över fjällen och närheten till jobbet mot nya bilar och långa resor.
–Jag jobbade här 24 säsonger så det var inte lätt att sluta. Det är ett mycket fritt arbete. Jag tror inte Svappavaara slår det här, säger han visar med handen mot fjällen.