Videon är inte längre tillgänglig
Det väsnas inne i det kombinerade fikarummet/tvättrummet på Norrbottensteatern. Bara tre meter från fikabordet snurrar en stor blå tvättmaskin. Den skapar en ljudkuliss till Arvid Sandins berättelse. Hur han växte upp i ett samhälle med ett intresse som inte riktigt passade in, och hur intresset nu har blivit hans yrke.
Arvid är Jokkmokkskillen som flyttade till Boden när det var dags för gymnasiet. Han spelade gitarr och valde musiklinjen men lyckades aldrig övertyga sig själv om att det var musiken som skulle bli hans levebröd.
Efter Boden fortsatte han till Sunderbyn och konstlinjen på folkhögskolan. Därefter följde en utbildning i Umeå innan Arvid till slut hittade rätt. Ända sedan han var barn har han haft ett behov av att göra kreativa saker med textilier – Yrkeshögskolan i Uddevalla var precis vad han behövde för att förverkliga sin dröm.
Här blev Arvid kvar i två och ett halvt år innan han kom ut som färdigutbildad herrskräddare.
Han tyckte bra om tiden i Uddevalla som innehöll lång praktik och gesällprov.
– Direkt efter utbildning sökte jag det här jobbet på Norrbottensteatern och fick det, berättar Arvid. Han gjorde sitt första skift i februari och trivs bra med att vara en av teaterns tre skräddare.
I september tar provanställningen slut och Arvid väntar besked om framtiden. Som teaterskräddare kan man inte räkna med att få en fast anställning. Det tillhör den gamla tiden. I dag handlar det i de flesta fall om projektanställningar.
– När jag gjorde min praktik på Dramaten i Stockholm så tog de in folk efter behov. Skräddarnas situation påminner mycket om skådespelarnas. Man jobbar som frilans. Det finns vissa som sitter på fasta tjänster och har gjort det sedan 70-talet, men när de slutar så ersätts de inte, säger Arvid.
När skräddarna är i produktion för en föreställning handlar arbetsdagarna om att ta fram mönster till de modellskisser som kostymören presenterar. Det ska sys färdigt och göras klart för provning. Arvid jobbar just nu med kostymerna till ”Dumstrut” och ”Att döda ett tivoli” som är två pjäser som hör ihop. Pjäserna bygger på Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff och har samma skådespelare och spelas från samma scen. Den förstnämnda är för låg- och mellanstadieelever medan den senare är för högstadieelever och vuxna. I ”Dumstrut” är kostymerna färgglada medan scenografin är gråare och byggd som ett sopberg. Premiären är 28 september.
Arvid bläddrar i sin kalender och berättar att kostymerna ska vara färdiga 13 september.
– Vi har ju alltid en deadline, när det är premiär ska allt vara färdigt. Jag har själv ännu inte varit med i en hel produktion och fått uppleva stressen men jag vet att den kommer en dag. När det gäller ”Dumstrut” är det mesta provat och en del grejer är redan färdiga.
Jobbar man nära skådespelaren som teaterskräddare?
– Jag jobbar ju nära skådespelaren på så vis att vi provar in kostymen tillsammans och ser till att den sitter bekvämt. Kostymören har dessutom en aktiv dialog med skådespelaren under hela produktionsperioden fram till premiären för att denne ska känna sig tillfreds med vad han/hon har på sig.
Finns det någonting som känns svårt med jobbet?
– Man måste vara ganska snabb. Jag är väldigt noggrann och när man gick på utbildningen så fanns det mer tid än vad man har nu. Här måste man hålla uppe tempot i produktionen.
Arvid är utbildad herrskräddare och det är det han är anställd för. Men på Norrbottensteatern får han lära sig damskrädderi också. Det går inte att komma ifrån när man bara är tre stycken som är ansvariga för kostymerna.
Är det stor skillnad mellan herr- och damskrädderi?
– Ja det är det. Herrskrädderi är striktare, hårdare och skarpare medan damskrädderi har mjukare linjer och tar ut svängarna mer. Det är mer variation.
Gör du jobb privat?
– Jag brukar sy åt kompisar ibland. Det har varit skjortor och någon väst. Det är mest för att hålla liv i kunskaperna om man har lite jobb. När Arvid växte upp i Jokkmokk var han olik andra killar i samma ålder. Arvid ägnade större delen av sin fritid dels till att spela hockey och dels till att sy.
Designen av de olika NHL-lagens matchdräkter var en källa till kreativ inspiration. Men sömnaden skedde i det dolda, han höll sitt stora intresse för sig själv.
– Att jag tyckte om att sy var inte direkt någonting jag ville snacka om. Det är synd att det ska vara så, säger han och rycker på axlarna. Men jag tog väl ikapp det senare kan man säga.
Vad tror du att du fått för reaktioner om du varit helt öppen med det?
– Jag vet inte. Men säkert är det många som hade tyckt att det var löjligt. Det tillhör liksom inte en manlig norm att tycka om att sy. Men det handlar givetvis också om en rädsla i sig själv.
Arvid berättar att det fortfarande händer att han inte vill skylta med sitt intresse för skrädderi. Att han fortfarande söker en stoltheten i sitt yrke.
– Det känns som att den där stoltheten växer i takt med att mina kunskaper ökar. Och sedan tycker jag att det är en ganska häftig titel, det är ju inte precis så där jättevanligt.
– Det känns som att jag är med och bevarar yrket.
Arvid hade mycket kultur omkring sig under sin uppväxt och fick vara med och se hur det går till på en teater. Hans pappa har jobbat en del som teatermusiker.
– Och min mamma är egentligen lärare men har hållit på mycket med textilier hemma. Så jag har fått lite av båda delarna.
Hur ser dina framtidsdrömmar ut?
– Jag har inga speciella drömmer just nu utan vill först och främst lära mig hantverket till fullo. Det är vanligt att folk drar paralleller mellan skräddare och designer men i själva verket är jag bara en utbildad hantverkare. När jag gick utbildningen i Uddevalla så lärde jag mig det traditionella i yrket, att göra en kostym på rätt sätt. Inte att komma på nya saker.
Arvid berättar att ingen nyproduktion ser ut som någon annan. En teaterskräddare får hela tiden testa nya saker. Sen tar han fram skisserna till en produktion som Norrbottensteatern ska visa efter årsskiftet.
Frankenstein av Nick Drake.
Då är det 1800-talsrockar som gäller för skräddaren från Jokkmokk som antagit utmaningen med stort intresse.
Och stolthet.